Till mina vänner där ute,,,
Jag skriver det här, om min prostatacancer, som en berättelse för andra män som drabbas av samma sak. När jag drabbades 2013 så kom jag snabbt underfund med att det viktigaste var att ha några vänner som kunde berätta om sina personliga erfarenheter. Jag letade på nätet efter personliga bloggar, hittade bara en.
Utifrån det så har jag skrivit den här texten, som ett försök att delge mina tankar om livet, konsten och prostatan.
Utifrån det så har jag skrivit den här texten, som ett försök att delge mina tankar om livet, konsten och prostatan.
I slutändan av behandlingen hittade man plötsligt en stor cysta i njuren som också måste opereras bort. Den opererades den 4 april 2018.
Man kan säga att jag fick vad jag tålde den här vintern. Konstigt nog så känns det dock som allt gått åt rätt håll och jag kan fortsätta med mitt vanliga liv. Det är jag tacksam för.
Man kan säga att jag fick vad jag tålde den här vintern. Konstigt nog så känns det dock som allt gått åt rätt håll och jag kan fortsätta med mitt vanliga liv. Det är jag tacksam för.
Om du vill fråga något så finns jag på mickeberg@hotmail.com
Prostata
2013, december.
Jag börjar skriva på det här i Tandådalen. Bor på ett lägenhetshotell, ganska ensamt, mörkt utanför fönstret. Det är de första dagarna i december 2013.
Jag sitter här i min lya och tänker på vad Christer Strömholm skulle säga om mitt läge. Jag är ensam, jag tänker och jag läser Kristian Lundberg. Jag läser att han skriver väldigt ryckigt. I snabba rytmer, sätter en äggklocka på ringning efter en kvart och så öser han på fram till dess. Jag fungerar på samma sätt. Jag är snabb, nervös, fastän jag blir allt mindre nervös med åren. Nu är jag sextiofyra.
Den andra grejen jag tänker på är mitt Psa-värde. Det är tydligen inte så perfekt. Å andra sidan har jag alltid haft en slags prostatit från min cykelkarriär, alla förfrysningar, men jag känner mig i alla fall orolig.
Jag sitter och tittar på mina bilder. Tycker om dom. Ser nya böcker på nätet, men jag har lite svårt att förstå mig på det mesta inom fotografin. Vet inte vad det är, men ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag. Å andra sidan har det alltid varit så, att jag förstått mig på lite fotografi.
Det är snöstorm utanför, får skotta fram bilen. Kör till Lindvallen, har ju bytt bil, kör nu framhjulsdrivet och med odubbade vinterdäck. Känns konstigt, lite otryggt utan dubbar. Jag ser ju att vägen bara består av is. Plötsligt ett par öron, en räv som tänker kliva ut på vägen men ångrar sig.
Jag försöker åka skidor i ovädret men jag är för feg. Det är mycket jag skulle vilja ändra på i mitt liv, mest min feghet. Min feghet att åka fort nedför då det är brant och taskig sikt. Jag avskyr riktigt mig själv då jag inte vågar för jag vet att det skulle innebära en förlösning. Istället börjar jag tänka tankar som ” jag är ju strax sextiofem, vad kan man begära av en så gammal man”. Kanske är jag på väg utför då jag tänker så?
Jag åkte hem några dagar senare, firade jul och sedan var jag upp till Åre en månad. Det var inte heller någon höjdare. Kallt, vindigt, ingen snö och polarna mer eller mindre skadade, frånvarande, bortresta. Efter fyra veckor kände jag hur ensamheten åt upp mig, åkte hem till min kära fru och stannade i Stockholm.
Jag har flyttat ihop med en kvinna och katt. Jag har ledsnat på frusna hjärtan. Jag kan känna stark längtan efter en varm, sensuell skildring utan larviga bitoner. Något som ger mig hopp, som Strömholm, Bresson, Kertèsz, överhuvudtaget blir de gamla hjältarna allt viktigare i mitt liv.
Jag stoppar undan skidorna innan februari tar slut. Vilken värdelös vinter. Jag börjar cykla men det är mycket grus och skit på vägarna. Första dagen får jag punka efter femtio meter. Lite less blir man allt.
Igår var jag till kukdoktorn och tog min biopsi på prostatan. Det var faktiskt ganska jobbigt. Han gjorde tio knäpp och de första fem var okej men de fem sista kostade på rejält. Gjorde ont som fan och jag körde bil hem. Tur jag tog bilen till Nacka. Jag hade tänkt cykla men det hade varit för mycket. Sitta på en penetrerad prostata är nog inte så kul. Jag blödde som fan och eftermiddagen gick i en slags vilande läge.
Jag pissar blod då jag går på muggen. Det är biopsin och så ska det vara. Det känns ändå jobbigt. Det känns som jag driver ett dubbelliv med We, men dagen har gått och jag känner mig bättre, piggare. Jag läser på om allt jag kan hitta om prostatacancer. 80 procent av de som har förhöjt värde har inte cancer och biopsin prickar lite hur som helst i prostatan. Snacka om trubbigt verktyg. Hittar de inget den här gången kanske de vill göra om provet. Suck, det får jag väl kanske pröva, men det tar emot att göra om det.
1969
Samma år som jag skulle ta studenten, 1969, började min styvfarsa att hosta lungorna ur sig på nätterna. Han hade precis fyllt femtio, låg ofta i soffan på nätterna och läste Hermods röda ekonomiböcker. Han var en sann arbetarklasskille som vandrat den långa vägen. Hans farsa var smed och efter en kort skolgång fick min styvfarsa börja jobba på ett skolager. Han gick omkring där i en lång rock och sorterade skor, sedan kom han upp i butiken och började sälja skor till Sundsvalls eleganta damer. Något år senare fick han låna lite pengar av ägaren till skoaffären och öppnade en egen liten skoaffär där lagret var större än butiken. På lagret var det som hos en skomakare, skinn av olika sorter låg i högar, det luktade klister och det var min barndom. Farsan och morsan började jobba tillsammans i den där lilla butiken, efter ett tag blev lagret mindre och butiken större. Till slut började det snurra riktigt bra. De kunde sluta städa på nätterna på posten och ägna sig heltid åt skoaffären.
Morsan hade problem med nerverna, mådde dåligt och åkte in på psyket ibland, men oftast var hon en väldigt fin, blond mamma, som var kärleksfull mot lillbrorsan och mig.
Det där året jag skulle ta studenten började han i alla fall att hosta ihärdigt på nätterna och till slut gick han till doktorn. Lungcancer i ett räddningslöst läge. Jag vet inte hur mamma uttryckte det, men det gick inte att stråla bort tumören. Det började på hösten, jag tog studenten på våren och farsan var överlycklig över att jag hade tagit studenten. Det var en dröm för honom. Jag försvann direkt ut i världen efter studenten, ville inte vara kvar i Sundsvall. När jag kom hem till julen låg han återigen i soffan, var hemma från sjukan över julen, hade fått permis från döden helt enkelt. Han var väldigt mager och kräktes på nätterna. När jag gick förbi soffan en natt för att gå på muggen stannade jag och tog hans rondskål som han spytt i. ”Oroa dig inte, det kommer att bli bra.” Han sa det som tröst. Det är möjligt att det fungerade då, men min sorg över honom kom att dyka upp långt senare. Och min sorg då kom att handla om orättvisa. Hur jävla orättvist livet kunde vara. Att först kämpa som en galning och sedan då det började bli resultat få cancer. Det var inte rättvist helt enkelt.
6 mars 2014.
Igår såg jag fotbollslandslaget få stryk av turkarna med 2-1. Ingenting fungerar i laget. Allt verkar instabilt. På samma sätt är det med mig. Det här förbannade Psa-provet tog knäcken på mig. Idiotiskt att testa. I natt pissade jag blod igen, troligtvis för att jag runkade igår och dagen innan. Solen lyser utanför fönstret lite svagt, men jag har ingen lust att sätta mig på cykeln och köra med en prostata som blöder. Jävla skit, på ren svenska. Jag fick ett fint mail i alla fall. En bra gubbe som tyckte jag skulle skita i gnällarna på min blogg. Han trodde inte heller Zlatan fick för många råd om hur han skulle spela fotboll. Det kändes bra, men jag oroar mig. Så är det. Min ogifta fru som jag ska gifta mig med, oroar sig också. Hon tror hon har cancer, får inget besked från sjukhuset om sin senaste röntgen. Så är det. Vi oroar oss. Hon vet inte att jag oroar mig och det är väl tur det, men gifta oss ska vi den 16 aug. Strax efter ska hennes dotter föda ett barn. Allting är så stort, själv vill jag bara börja cykla på riktigt för säsongen.
Vaknar på morgonen, ser att jag blött i sängen, döljer det för min fru. Hon fick i alla fall igår ett positivt besked om att hennes onda inte var något. Röntgenbilderna var bra. Nu ska jag fixa mitt. Jag kanske ska säga till henne att jag gjort en biopsi, men jag tror ändå att jag avvaktar. Kan jag bara få det att sluta blöda så är det okej, sedan får vi se hur knullat går framöver. Nu har jag ingen lust och det har jag aldrig känt förr, ingen lust. Livet är märkligt. Jag tvättar lakanen och skriver en blogg om mörkret inom konsten.
I natt låg jag och tänkte på kåta kvinnor. Min fru säger att jag inte kan skilja på fantasi och dröm. Vet inte det? Jag bestämmer ofta vad jag ska drömma om och då blir det också så. Två dagar innan vi ska resa till Spanien har inte blödandet slutat. Jobbigt, kontaktar min vän DrP och han kollar läget. Inga bakterier i urinen och samma dag slutar det blöda. En dag innan vi drar till Spanien slutar jag blöda. Sperman har blod dock, men jag får skita i att komma då vi knullar. Jag har kört tantriskt förr. På sjuttiotalet då vi ockuperade Kv Mullvaden lärde jag mig det. En bra knullform, att kunna kontrollera sin utlösning. Den andra sidan av saken är att om man har fem utlösningar i veckan istället för två så har man uppåt sjuttio procents mindre risk att åka på prostatacancer. Det låter lovande och jag hoppas för min egen del på att det stämmer.
Vi drar till Spanien, till en by i bergen. Ett kulturhus, som jag inte fattar varför det kallas kulturhus? Är det för alla konstböcker i hyllorna, eller för att det bor en annan författare i huset samtidigt med oss? Huset är fint och byn läcker. Jag hade hoppats få med cykeln till Spanien men läkaren avrådde, tyckte jag skulle vila prostatan. Det var ett dumt råd för i Spanien drällde det av cyklister och jag blev grymt avundsjuk. Jag hade kunnat sitta på en dubbel blöja och cyklat några mil varje dag.
Efter tre dagar flyttade vi ner till havet, Torre del Mare. En liten stad där vi hade hittat en lya på taket på ett hus. Vi hade fint sex men We tyckte jag skulle spruta också, men jag sa att jag ville vila ballen lite. Hon köpte det och jag kom på ett namn för mig själv: Det andalusiska spjutet. Tantrasex fungerar.
Dagen efter vi kom hem gick jag till doktorn för att få besked om provet. De hade hittat en millimeter cancer och jag hade ett Gleasonvärde på 3+4, dvs 7. Det var inte kolsvart läge. Kunde ju vara värre. Jag hade helt enkelt prostatacancer, men hur det skulle gås vidare kunde inte doktorn säga. Mina värden skulle gå till Södersjukhuset där de skulle titta på mina labbprover igen, se om det skulle bli åtgärder.
Jag åkte hem från Nacka sjukhus, runkade för att se om jag hade blod i urinen. Det hade jag, måste alltså fortsätta att mörka läget för We. Hon var i lite dålig form, hade ont i huvudet och ryggen och jag blev lite less på kvällen då hon gnällde över sina krämpor. Höll på att säga att nu ligger du bredvid en man som har prostatacancer. Sluta schåpa dig, låt oss älska istället. Det kanske är sista året vi kan göra det.
Jag har en del polare som opererat sig för prostatacancer och konstigt nog hade de alla bra stånd. Visst, det hade varit en del skit efter operationen, men det hade löst sig bra. Eller som en av polarna sa: Micke, jag har fan aldrig haft bättre orgasmer än nu.
Det blev vår i stan. Jag plockade ut en av mina racercyklar och började träna. Nu gällde det att hålla formen, se till att jag var i kanonslag om det skulle bli operation. Då skulle jag nog få pissa taggtråd och ha kateter en vecka eller två, men sedan borde jag ju kunna komma på benen.
En tanke man får är ju att nu måste jag avvakta, känna in, ta min tid. Jag kände precis tvärtom. Nu gällde det att ta tag i livet. Jag beställde direkt biljetter till Naxos och vår höstperiod på ön. Inte fan tänkte jag att en eventuell operation skulle få stoppa livet. Jag ringde också upp min son och min dotter för att umgås lite extra med dom. Min far dog då han var femtio och jag 19. Min son är idag 21 och jag snart sextiofem. Han har haft mig med i matchen ett tag men nu gällde det att stärka banden. På samma sätt kände jag med min dotter. Att det gällde att stärka banden.
DrP ringde. Han har ju tagit sig an min prostata. Han uttryckte sig enkelt. Du har en väldigt liten tumör. Du kan välja på att låta den vara. Det är en viss gambling. Du kan välja att operera dig. Det är också gambling. Du kan tänka på saken tills efter sommaren. Det är mars nu, till september, sex månaders betänketid. Vad gör jag? Hur går det med prostataforskningen? Kan man få en cancercell att gå tillbaka? Jag har en del att tänka på.
Vi var på landet. Jag körde dit före We, värmde upp huset. Hon kom och var trött och stressad.
Jag förstår inte modernt arbetsliv. Alla verkar jobba ihjäl sig, konstant. Det är alltid fint att vara där även om jag inte förstår vad jag gör där. Jag skrev en blogg och tog några kassa bilder på en hund, det var allt jag gjorde. Sedan gick jag ut med grannens hund, åt god mat, hade bra sex, men cyklade inte och plåtade inget. Efter helgen körde vi tillbaka till stan. Jag läste att man fått fram något nytt medel mot cancer. Jag får kolla vad det innebär. Annars inget nytt under solen.
Det rullar på åt rätt håll. Plötsligt släppte polleneländet och det gick att andas igen. Jag var till doktorn och mitt Psavärde hade sjunkit och vi bestämde att ses om ett halvår för en ny koll. Jag klarar väl mig till 70 innan jag behöver opereras. Doktorn skrattade och log, samtidigt som hon sa att det trodde hon inte. Vi får se, jag siktar på sjuttio. Min formtopp kanske kommer då. Anders Petersen gjorde sin stora utställning som sjuttioåring och jag har ju sagt att jag ska ligga på topp som skidåkare som sjuttioåring.
15 juni 2014.
Jag sitter i mitt arbetsrum. Det är ett litet smalt rum, med skrivbord, bokhyllor och en liten säng. Det är för litet för att jag ska kunna ha mina bilder här, de har jag i min andra lägenhet som jag har lånat ut till min son. Han bor där med en kompis och behöver jag mina utställningsbilder går jag helt enkelt upp till Borgmästargatan och kollar i skåpen där de ligger. Samtidigt kan jag kolla in hur min son sköter städningen i lyan.
Jag bor på Katarina bangata, ser den fina allén utanför, skulle vilja bo högre upp men jag bor med min blivande fru i en trea med högt i tak och skön känsla. Det här blir kanske min sista lya om jag inte flyttar utomlands. Min polare C flyttade för tio år sedan till Naxos i Grekland, bodde på sin segelbåt men nu har han sålt den och köpt ett renoveringsobjekt där han ska bo. Han går iland helt enkelt. Han är sjuttioett nu och när han berättade om sitt val, sitt köp, började jag gråta. Då förstod jag att det också är min dröm att bo vid Medelhavet. Så enkelt är det och så måste det bli. Min blivande fru tycker vi ska fixa ett sommarhus, ett större, vi har just nu en liten stuga strax ovanför Skavsta i Södermanland. Det är fantastiskt fint och perfekt läge, en timme från stan och billigt, men jag kan inte se mig själv vara där, leva där. Jag behöver fik, gator, människor, men också lugn och ro och det kan jag få i Grekland. I Sverige är landsbygden helt död. Det finns ingenting där förutom en mördande vacker tillvaro, men inga fik, inget umgänge. En helt annan kultur än den jag vill ha.
16 juni. 2014.
Läste om Nan Goldin, minns första gången jag såg hennes bildspel. Har väl aldrig varit så road av hennes bilder, förutom då hon ställde ut på Kulturhuset och var riktigt bra. Nu snackade hon om hur mycket hon ogillade Facebook och Instagram och hon har rätt till viss del. Frågan är bara hur man ska göra för att nå ut? Instagram är ju rena dyngan enligt mig, men på Facebook kan man nå en del människor. Dock ska det också sägas att jag är väldigt kluven. Bra dagar på min blogg når jag 1500-2000 läsare. Då måste jag skriva mycket och ofta. Drar jag ner på takten är jag snart nere på, fem, sex hundra läsare om dagen. Om jag då publicerar samma text på Facebook har jag minst fem hundra läsare till. Ja, man kan fundera över det hela.
För mig började fotografi vackla då det digitala kom. Jag tyckte inte om tekniken och jag fick lust att lägga av. Kanske hade jag ledsnat på att plåta redan innan dess? Kanske hade jag ledsnat på att stå i mörkrum och göra printar vid det laget? Jag vet inte, men något skedde. Jag vet bara att arkivet gick allt sämre, att det blev svårare att tjäna pengar på fotografi. Jag hade vid det laget slutat göra workshops och den fotografi jag ville göra publicerades sällan längre. Runt 2006 kände jag så och 2006 köpte jag min första digital Canon S 80. Det var en bra kamera men det gick inte att få till bra, svartvita kopior. Allt såg sjukt dåligt ut och då tappade jag lusten.
Vad fick jag som var bra med det digitala? Att skriva blogg och att kunna köra in mina digitalbilder i bloggen. Det blev ett skifte där. Genom det digitala kom jag att börja skriva på allvar. I alla fall varje dag. Jag publicerade mig plötsligt varje dag och det var en kick. Jag minns första gången jag fick över tio läsare, sedan trettio, hundra, fem hundra, tusen, femtonhundra osv… det blev som en tävling, det är en tävling och nu står jag vid ett skifte igen: skriva på allvar, i bokform. Jag har ju skrivit några böcker om liv och fotografi förut. Fotograferna och Historien måste berättas. Sedan har jag skrivit Dagar utan mening och texter i olika bildböcker jag gett ut.
Jag sitter och försöker bena ut vem som skrivit om fotografens liv? Tor Ivan Odulfs roman om Strömholm i Paris är mycket bra. Finns det något annat att läsa? Sune Jonsson skrev ju romaner men inte om fotografer. Jag kanske är en av de få som skrivit om fotografers liv och leverne under en viss tid?
6 augusti. 2014.
Jag läste någonstans att gurkmeja var starkt antiinflammatoriskt och nu äter jag det varje dag. På något sjukt sätt inbillar jag mig att det kan knäcka eller stoppa min cancer ett tag. Det verkar ju helt befängt att tro så men jag gör faktiskt det. Jag känner att det är något som fungerar. Annars har sommaren mest varit cykling. Jag kanske har tagit fem bilder i sommar, men jag har cyklat en hel del på de fina cykelvägarna i våra trakter kring Skavsta. Jag kommer att utveckla det. Cyklingen ger mitt liv ett innehåll, fyra, fem mil några dagar i veckan, 25-30 mil i veckan gör fantastiska saker med mitt humör. Det som är problemet är att det tar tid och energi från annat. Fotograferingen tex, men jag fotograferar inte så mycket längre. Det är något som dör inom mig ju äldre jag blir. Jag saknar lusten, det som var så viktigt förr, är inte viktigt längre. Jag inser att ju äldre jag blir, desto mer blir jag som ung. Då tränade jag alltid, läste böcker, drömde. Det är något liknande nu. Jag drömmer mycket, jag läser en del och sitter ofta ensam på cykeln. Precis som förr. En annan anledning till fotograferandet avtagit är att jag saknar gemenskapen och de bra bilderna. Jag har alltid känt mig ensam i fotovärlden och nu är det värre än någonsin.
18 september 2014
Sommaren har blivit höst. Den period jag har svårast för, mellan cykling och skidåkning. Dessutom är jag förkyld efter att just ha kommit hem från Grekland där vi var i nästan en månad. Hösten är arbetstid och jag jobbar som fan med mina projekt, men jag känner mig trött också och min fru känner sig också trött. Det blev ju en hektisk sommar, utställning på Västerbottens museum, Landskrona och workshop, pensionär, gifta sig och sedan drog vi iväg till Grekland.
Nu kan jag summera. Snart ska jag gå och ta ett nytt Psa, läste om Ed van der Elsken, som dog i prostatacancer vid sextiofem års ålder. Jag tycker mycket om hans bilder. Och det kan ju ge mig en anledning till att prata om fotografi. Jag satt och gick igenom ett antal pärmar med negativ igår, kollade igenom Ed van der Elskens bilder. Hans bilder, liksom mina, är kärleksfulla. Det stod plötsligt så klart för mig vad jag gillar för fotografi, kärleksfull fotografi. Elskens bilder kan påminna om Brassais, eller Kertesz och de är så varma trots att de kan skildra mörka ögonblick. På samma sätt är det med Strömholm, Danny Lyon, Sergio Larrain, Bresson.
1969
Farsan dog i sin cancer. Jag tog studenten. Morsan frågade om jag ville jobba i affären. Jag sa att det var det sista jag ville göra i livet och drog iväg till Paris. När jag skriver det här så slås jag av likheten med läget idag. Nygift, pensionär, prostatacancer. Två bra grejer, en dålig. 1969 vägde jag 64 kg, idag 74 kg och var lika lång då som idag. Jag var då, som idag, vid ett vägkors i livet.
Jag började lifta utanför Sundsvall. Efter ett tag fick jag lift med två tjejer i min ålder, kanske något år äldre. Vid Gävle stannade de bilen på en fikaplats och frågade om jag ville ligga med båda två? Den ena var snygg och den andre inte lika snygg. Jag sa ja.
När vi klarat av sexet körde vi en bit till, sedan stannade de och sa att nu fick jag nog kliva av.
Jag var som febrig av förväntan och lätt ångest då jag åkte in till Boul Mich, Paris kulturella centrum, och snurrade runt i kvarteren. Jag gick in på en krog för att äta lunch, men hur jag än försökte på min hemlärda franska att beställa så gick kyparna bara förbi mig. En äldre man som satt vid ett bord bredvid mig böjde sig fram och frågade var jag kom ifrån. ” Sverige”, sa jag och då skrek mannen över lokalen till en kypare ” Det är ingen tysk, det är en svensk” och kyparen kom på direkten och gav mig en dagens lunch.
Klockan var nio, en vardagskväll på Boul Mich, gatan var som vanligt full av människor. Jag satte mig vid ett bord längst ut mot trottoaren. Jag såg henne ganska snabbt. En lång, smal kvinna med typiskt skandinaviskt utseende. Hon skulle bli min, så var det bara.
Hon hade nästan passerat mitt bord då jag tog tag i henne. Hon tittade förvånat på mig.
” Sätt dig ner, får jag bjuda på något”. Hon satte sig. Det var ofattbart. Var det så enkelt. Hon log emot mig med lite spel runt munnen.
” Får jag något att dricka då”? Hon sa det utan att släppa min blick. Jag beställde snabbt två öl.
” Marit, jag heter Marit ” , sa hon och tittade intensivt på mig.
” Är du från Finland”? Hon talade med en finsk dialekt. Hon nickade till svar och började plötsligt gapskratta.
” Jag såg dig på långt håll, förstod att du skulle hitta på något”.
”Såg jag så desperat ut?”
” Nej, men du såg ut att kunna hitta på något”. Hon log. Hon hade ett väldigt fint leende och jag var redan märkligt kär i henne. Ölen kom in och vi började förhöra oss om varandra. Hon var frilansade fotomodell, gick ganska bra för henne. Jag skarvade lite om mina framsteg som fotograf i Paris. Vi gick till mitt hotell och jag var inte ensam längre.
Marit fick mig att leva. När hon var på sina jobb var jag ute på gatorna. Det blev inga bilder. Perioden kanske gav mig två bra bilder. Jag vet inte varför det blev så uselt. Jag har bara en bild som är bra på henne och det tog mig lång tid att hitta den.
En dag kom hon hem och ville åka på semester. Efter någon dag reste vi till London. Hon hade en grön Alfa Romeo och körde som en Gudinna. Efter de franska slingervägarna väntade dimman i London. Stan var ett disigt helvete.
” Vet du något bra hotell?” Hon frågade mig som inte varit i London förut.
” Nej, men gör inte du det” sa jag och hon nickade och drog iväg till något som såg ut som ett slott. Det låg i värsta överklassområdet och jag kände att nu började det dra sig mot slutet. Mina pengar, som jag tjänat på Ortvikens pappersbruk, var på upphällningen och det hotell hon kört fram till skulle knäcka mig helt.
En energisk typ kom ut och skulle bära min väska. Det kändes bara löjligt och jag tänkte mest på hur mycket jag skulle pröjsa i dricks. Rummet var som ett slagskepp i läder och skinn. Marit beställde upp champagne och vi tillbringade kvällen i sängen. Marit somnade, mitt i natten klev jag upp, drog på mig kläderna, la täcket en sista gång över hennes vackra kropp och gick ut ur rummet, ned för trapporna, ut i den dimmiga natten och tog mig till färjeläget där båten skulle gå till Göteborg. Min sista hundring skulle räcka till båten, resten fick lösa sig då jag kom dit. Jag kom att sakna henne. Jag kom att sakna henne mycket. När jag hittade den enda bilden av henne bland mina negg kom jag att minnas hennes värme. Efter en månad i Sverige ringde min mor och berättade att jag fått ett brev. Hon skickade ner det till Stockholm. Det var från Marit. Hon skrev att hon saknade mig, mycket. Jag svarade aldrig.
2014
Det regnar, det regnar. Såg Lombardiet runt, cykelloppet. Italien, så vackert. Jag älskar det italienska landskapet. Stora städer, fattar inte vitsen. Skitkrångliga och sedan ska man lulla runt i skiten och kolla eller konsumera. Ta en italiensk småstad, ett landskap, några fik, lite kultur, bara hänga, plocka ut cykeln, en grappa, lite Ciao bello eller Bella, mi amore och sedan är man på banan som leder till de goda vibbarna.
Vaknar tidigt, vaknar alltid tidigt, strax före sex. Läser Lundells Visenterna. Det är en rörig bok, men jag känner igen hans tankegångar. De är mina också. Den totala fördumningen som det här landet verkar gå igenom. Läste en artikelserie i AB där folk återvänder dit dom växt upp och där nu SD blivit starka. Ingen kan riktigt förklara VARFÖR dom röstat på SD, VARFÖR de tror SD ska kunna göra något. Ingen vill förstå att invandringen de fått till sitt samhälle är deras samhälles överlevnad. De verkar inte kunna förstå att de pengar som går till att upprätta olika verksamheter kommer från staten och att invandringen gör att de kan köra skolor osv,,,ja, det är fan ofattbart hur korkade folk kan vara.
Jag skriver på. Är det här en motståndsrörelse mot fotograferandet? Jag skriver på förmiddagen och plåtar på eftermiddagen? Det blir bra, men det brukar inte hålla i längden. När ska jag cykla(två timmar), när ska jag göra alla ärenden, när ska jag fika med polarna? Det fattar ju vem som helst att ska man uträtta något med konsten måste det komma först. Jag skriver på förmiddagen, så får det andra komma som det kommer. Jag vet att många författare skriver på vintern, och tar ledigt på sommaren. Det är en bra rytm. Jag åker ju skidor på vintern och kan skriva på eftermiddagen. På sommaren cyklar jag och då ryker förmiddagen, precis som med skidåkningen på vintern. Jaja, löjliga problem.
Jag är ju mer eller mindre ekonomiskt oberoende så det löser sig. Tid är allt. Jag har aldrig tjänat mycket pengar, har aldrig fått en femöring i arv, men jag har ändå alltid känt mig ekonomiskt oberoende. Jag tror att förr handlade det om att jag i varje sekund var beredd att sälja allt jag hade för att få göra något jag ville göra, som att resa. Jag var också alltid beredd att hyra ut min lya om jag skulle resa. Det sista jag tänkte på var att göra massa olika, trista jobb för att få ihop pengar. Min idé var alltid att det jag gjorde skulle ge mig de pengar jag behövde. Sedan har jag aldrig konsumerat något.
Hamnar hemma i soffan. Jag har olika arbetsställen. Jag skriver i soffan, arbetar med bilderna vid skrivbordet och ser på tvn i sängen. Mitt arbetsrum är max två meter brett och fyra långt och där har jag cykeln, en säng och skrivbordet och hyllor från golv till tak. Jag är en kajutamänniska. Enkelt och trångt är min grej.
Får ett mail, ett erbjudande om att ställa ut på Fotomässan. ” Det vore hedrande om du ville ställa ut hos oss på Fotomässan,,,,,,”. Okej, tänker jag. Hänger på och går upp till sonen på Borgmästargatan. Han har nyckeln till vinden och jag hämtar den. Jag går upp på vinden, kollar igenom mina bilder, väljer ut tio stycken, femtio ggr sjuttio i ram. Sedan går jag hem, mailar de som ville jag skulle ställa ut. Det visar sig att jag får en och en halv meter utställningsyta. Vad fan, är de helt körda? Tror de att jag
skulle masa mig ut till Fotomässan för att ställa ut två bilder?
skulle masa mig ut till Fotomässan för att ställa ut två bilder?
15 oktober.
Det var ungefär vid den här tiden som min fru opererade sig förra året och nu mår hon bra. Jag älskar verkligen henne, vill bara att vi ska kunna ha ett ännu friare liv tillsammans. Att vi ska kunna resa mer, leva mer ihop dygnet runt. I går fixade jag i alla fall det sista med vår resa till Florens och Brindisi.
Jag kopierade analogt för första gången på åtta år. Det var svårt, fantastiskt och underbart. Vilken skillnad mot det digitala. Så mycket svårare, så mycket roligare, så mycket bättre. I morse gick jag till Ersta för att ta mitt Psa-prov. Det var och är jobbigt. Provet är ju ingenting, ett enkelt blodprov som inte märks, men tankarna det sätter igång. Vad blir det för värden, hur ska jag förhålla mig, vad sker om det är för högt, ska jag göra en biopsi igen eller gå direkt på operation för slippa skiten en gång för alla.
22 oktober 2014.
Tog mitt Psa och träffad den trevliga doktorn som gillar att åka skidor. Det var lite nervöst att sitta i väntrummet. Det är alltid nervöst att sitta där, men hon öppnade med att säga: ”Det är ganska fantastiskt. Ditt Psa går ju ner hela tiden. Nu var det på 5,4, förut 7,7.”
Strålande tider. Vi enades om att inte göra något och hon frågade mig jag gjort något. ”Gurkmeja”, sa jag. Berättade att jag åt gurkmeja på filmjölken varje dag och att jag åt en del Cernitol, hälsokost mot förstorad prostata. Jag skulle återkomma i april, om ett halvt år.
1 december 2014.
Jag är återigen i Sälen. Den här gången i Lindvallen och det var här jag började skriva den här texten om min prostatacancer. Då visste jag ju inte att jag hade cancer, men jag hade ett Psa-värde som man ville kolla med biopsi. Nu var jag ju tillbaka i oktober och allt hade sjunkit. Det var bra och nu får jag testa mig i april igen. Det känns bra. Jag tänker på det ibland och ibland sjunker det in att man kan dö av prostatacancer. Många gör ju det, men jag känner mig inte så. Det är fan inte klokt. Jag vet inte riktigt hur jag tänker, men jag stoppar inte heller huvudet i sanden. Jag avläser värdena kan vi säga. Jag är föremål för en undersökning, pågående undersökning.
Skidåkningen, andra dagen för säsongen, går väl som det går. Man är ganska usel. Jag har skidat på allvar i 15 år och ändå inte blivit någon Star. Jag gör samma fel hela tiden, men det är roligt. Efter höstens analoga kopiering så tycker jag även att fotografi är ganska roligt. Jag plåtar lite då och då, som en pensionär, som jag är. Det fungerar.
27 januari 2015.
Jag har varit borta. I Sälen och Åre. Sammanlagt en månad. Jag har inte tänkt på min prostata mycket. Jag tar det i perioder. Då det drar ihop sig till provtagning i april så kommer jag att börja tänka på den igen. Ponera om mitt Psa håller i sig. Då blir det en ny provtagning till hösten och kanske våren igen. Och så där kommer det att rulla på ett bra tag. Är det bättre att operera sig en gång för alla?
Jag avvaktar. Jag sa också nej till att ställa ut på Fotografiska och det av en mycket enkelt anledning. Gillar inte stället. Just nu ligger mina analoga kopior som jag gjorde i november ute i Huddinge hos polarn Anders. De är fina. De ger mig mer än alla utskrifter tillsammans. Det är märkligt och ofattbart att det är så.
Jag ligger lågt med fotograferandet alltså. Jag åker mest skidor och skriver lite blogg, rensar i mina bildpärmar. Jag avvaktar. Det är som med prostatan. Avvaktande. Kanske om fem år att jag tar tag i saker igen. Jag vet inte ens om det blir då. Jag ska läsa boken om Strömholm. I min ålder hade han börjat få fart på grejerna. Vid sextio kom han ut med bilderna i Etc och ställde ut i Gamla stan, sedan fick han ju stroken och som sjuttioåring kom han till slut på Moderna. Ungefär, så såg hans förlopp ut och Hasselbladspriset kom väl strax före åttio och den sista utställningen i Paris i samma veva. Det blev riktigt fart från han fyllt sextio ungefär. Det är väl samma med mig. Jag nobbar Fotografiska som sextiofemåring. Det känns inte helt fel. Frågan är väl mest vad som kommer istället?
18 februari 2015.
Jag går på cykelfiket. Det är fint, ligger i botten på Skrapan. En massa entusiaster. Undrar hur länge de kan hålla på. De betalar typ 35000 kr i månaden i hyra och det drar de aldrig in. Det är ju fruktansvärt mycket pengar för ett fik. Mina polare fick knappt ihop 10 000 kr i månaden på sitt fik och det var ganska populärt.
Jag fyller min blogg med texter och bilder. Texter från gamla böcker och det går otroligt bra.
Man börjar bli äldre, det är bara så. Jag tänkte mig tio år till, sjuttiofem, men det känns lite. Åttiofem skulle jag vilja bli. Då är We sjuttio, kanske lever hon, kanske lever hon inte. Vem vet något om det heller? Men, det är en märklig känsla att sitta och tänka på sin egen död. När man ska dö, helt enkelt.
Läste en liten bok av Thomas Andersson Wij idag. Han skriver om sitt eget liv, sina relationer. Det är en bok som klär av och uttrycker ett visst missnöje med hur det blev. Hur livet blev. Om vi är sanna eller en bluff? Om vi ljuger för oss själva? ’
Jag ljuger för mig själv, men jag kan inte riktigt säga vad lögnen består av. Kanske att jag gör mitt liv bättre än vad det är? Att mitt liv kanske är trist och tråkigt men att jag gör det roligare, får folk att tro det i alla fall. Å andra sidan har jag svårt att se någon som lever bättre än mig. Se, är detta sant eller ej?
Sofia tycker jag ska läsa Jungs Mitt liv. Jag går och lånar den. Är den intressant? Inte ett dugg. Jag ger den en chans och lägger sedan den ifrån mig. Detta psykologiserande.
Det Sofia och alla andra snackar om är mitt bekräftelsebehov. Alla tycker jag ska sluta skriva blogg, visa mina bilder, bli mer mystisk. Vad skulle jag vinna på det?
Först kan jag ju konstatera att jag skulle inte förlora något på att inte skriva blogg, bara visa grejer där då jag gör böcker. Helt enkelt göra böckerna först o sedan visa dom på nätet. Jag skulle spara en massa energi på det viset.
Å andra sidan, all min tid. Vad ska jag göra med den? Det är väl det som är den magiska knuten? Att den tiden skulle kunna leda till något annat? Vi får se, men nu gör jag två böcker? Den här jag skriver nu och en bok om lust i tio ex, där varje ex kostar 2500 kr . En hemlig bok. Det vore något.
Florens.
7 april.
Via Venezias gatstenar är kantiga, rent ut buckliga. Jag cyklar långsamt över dom. Jag är på väg mot floden Arno, och den fantastiska parken Cascine. Den ska mildra mina nerver. Natten var hemsk. Rummet jag bodde i stod på gatan. Bilarna körde över min säng. Nu är det bättre. Nu är det tyst och svalt. Jag bytte rum.
När jag blir så där vansinnigt trött brukar jag tänka på Henry Miller. Vad skulle han ha sagt i detta läge? Det tröstar. Tid är viktigt. Om man har gott om tid behöver man inte göra så mycket på en gång, lite då och då. Det är min paroll. Lite då och då. Och på lång tid.
Jag har ingen kontakt med världen. Cyklar runt i parken en timme. Det är massor med gubbar som kör i värsta träningsutstyrseln. Det kanske fungerar, men det finns inga backar. Å andra sidan är det enormt meditativt att rulla runt en timme eller två. Lite som en velodrom.
Jag kör över floden, hamnar i den nyupptäckta stadsdelen och Piazza Spirito. Min fru sa att det var som Nytorget, Urban Deli. Jag känner mig hemma här. Fina kaféer, skönt torg, lugnt. Det är kanske just detta som är min stora grej i livet. Min klassvandring. Att jag trivs här, på något som min fru jämför med Nytorget. Det finns en stor skillnad. Här finns alla sorters människor, ung som gammal.
Två italienare kommenterar min Bianchi, tycker den är snygg, lyfter den. ” Man törs ju inte sno den då ägaren sitter bredvid,” säger de och skrattar högt och ler mot mig.
En kvinna och en man, deras dotter, sätter sig ett bord bort. Hon påminner om min fru, har tunga bröst dock, men det räcker för att en vind ska vina ner genom byxorna. Min fru är vacker. Jag har alltid tyckt om ett speciellt utseende. Man förstår det då man blir äldre. Ljus eller mörk spelar ingen roll. Det är något med blicken och nacken.
Jag cyklar för att kolla på skor. Affären har slagit igen, eller var jag på fel gata. Jag glider över Arno igen. Att ha en cykel med sig är drömmen. Man glider som en sval vind genom stan.
Jag vet inte vad det blir för resa av det här? I alla fall undrar jag vad Henry Miller skulle ha sagt om han var i mina kläder?
20 april 2015.
Min fru ska strax ha femtioårsfest och samtidigt har vännen Lars dött. Hans hjärta gav upp, femtionio år ung. Livet är inte rättvist. Det vet vi. Han fick i alla fall sin beskärda del av beröm för sina fina bilder, men han var ändå ingen lycklig människa. Jag har blåskatarr. Fick det i den kalla vinden längs havet i södra Italien. Det är snart dags för ett Psa-test igen och då börjar tankarna komma.
Måndag den 13 juli.
På väg till urologen igen.
Jag är nervös, förbannat nervös. Förra gången var PSA 5,4 och jag hoppas på 5,0 nu. Det vore ju häftigt om mina gurkmeja och ingefära och linfrökur skulle göra nytta. Det vore helt enkelt underbart. Jag kände mig ju i hyfsad form då jag tog Psa-blodprovet också.
Ett plan lämnar ett vitt streck på himlen. Jag ligger på en solig bänk. Min kropp känner semester. Det är en ungdomskänsla. Det här att jag bara ger efter och njuter.
Jag njuter och jag älskar livet.
Solen smeker mig. Om två dagar är jag på Plaka, Golden Beach, spanar ut på fjärden efter polarns segelbåt. Den som legat på svaj där så många år, men så slår det mig. Han har gått i land. Båten är såld. Hans hem ligger på Iraklia numera.
Jag pratar med min dotter. Hon är upprörd. Två dagar har hon varit på Söderbybadet och två dagar har äckliga män förstört hennes dag. De har följt efter henne genom skogen. De har ställt sig bredvid hennes filt då hon legat ensam och solat i tysthet.
Hon berättar historier om hur hon då hon gått den två hundra meter långa sträckan från tunnelbanan och hem, hur ofta hon blir antastad av män, män som frågar om de kan låna hennes telefon, män som följer efter henne, män som försöker ta sig in i hennes trappuppgång då hon slår igen dörren framför näbben på dom.
Numera är varje promenad hem på kvällen en rädslans promenad. Hon berättar om kompisen som blev våldtagen i en port på Mariatorget eller den gamla, lika hemska historien om kompisen som blevö mördad i baksätet på en taxi i Paris.
Alltid dessa övergrepp, alltid dessa män, sjuka män som det finns så många av, som trakasserar våra kvinnor, våra döttrar.
Ta bara den enkla grejen att en snubbe ska bjuda en brud på en drink på krogen och hon vill inte ha den. Varför skulle hon vilja ha den? Skulle du vilja ha en drink som en helt okänd människa bjuder dig på? Glöm det, fuck off och vad blir svaret då hon säger nej tack? Väldigt ofta: Vad är du för jävla fitta.
Jag säger det igen. Detta är ett manligt problem. Absolut inget annat. Försök inte snacka bort det för det är ett standardläge. Om varenda brud känner ett obehag att gå genom en park en kväll, eller känner att de måste skärma av sig för att stå ut med att gå ut snygg, så är det ett standardproblem.
Vad gör vi män åt det hela? En bra grej är ju att säga till män som håller på och jiddrar med kvinnor, som slänger ur sig taskigheter, som följer efter kvinnor. En annan sak är att ringa snuten då gubbsjuka typer går och sätter sig vid unga kvinnor då de vill vara ifred.
Kvinnofrid, heter det. Viktiga saker. Ingen kvinna ska någonsin behöva känna sig rädd för en man, vare sig hon går hemö från jobbet en mörk kväll eller är ute på krogen. Det är dags att börja uppfostra männen på allvar. Och det saken handlar om är att ge dom ett kvinnligt perspektiv, få dom att förstå vad rädsla är och
vad den handlar om.
2015, augusti. Naxos. Grekland.
Det är varmt, runt 35 grader. Jag sitter i skuggan. På balkongen och ser ut över havet, mot Paros. Vi, min fru och jag bor på Golden beach. Ett hotell som ägs av några vänner.
Jag var ute och simmade alldeles nyss i havet på Naxos. Min fru vet hur dålig jag är på att simma och när jag blev borta länge trodde hon att jag fortfarande var ute och simmade och blev orolig. Hon är orolig av sig, tänkte på drunkning, men jag satt på en bar med en gammal polare jag träffat på stranden.
Jag mår bra helt enkelt, kanske bättre än någonsin. Jag minns att Strömholm sa samma sak i sjuttioårsåldern. Att han aldrig haft det bättre. Livet är en resa. Jag började fotografera 1965. Jag tävlade på cykel vid samma tid. Jag var sexton år då. Idag fotograferar jag fortfarande och jag cyklar också. Jag kör fyrahundra, kanske fem hundra mil om år. Det ska vara roligt och det är det.
Vad det gäller det fotografiska har det genomgått en stor förändring och samtidigt varit exakt samma sak hela livet. Sedan det digitala kom in i bilden har jag känt betydligt mindre inspiration. Jag kan inte förklara vad det är, men det handlar till stor del om att alla fotograferar och att vara fotograf inte är någonting. Man översköljs av bilder och hela tiden är det värsta skiten som premieras. Solnedgångar och annan dynga. Idag kan jag bara fotografera för poesins skull. Jag har gett upp det politiska ambitionerna. Alla bilder jag tycker om är gamla, typ Bresson, Kertesz osv..
Naxos
Naxos är ett ställe där jag skulle vilja ha ett hem. Jag kände det redan första gången jag kom hit. Hemma, lycklig, harmonisk. Förr var barnen med mig på somrarna. Vi bodde i en rucklig trea i den gamla staden. Vi tyckte det var ett paradis och jag tycker fortfarande att det var ett paradis.
På dagarna körde jag med barnen till nakenstranden. Vi hade en gammal moped och den lille Alex satt fram på tanken och den fyra år äldre Maja satt bakom mig. Jag tror aldrig de kommer att glömma de somrarna. Jag kan i alla fall inte göra det, för de var mina lyckligaste.
Jag lånar en MTB-cykel av Janis och gör mina cykelturer. Jag är lite vek eftersom jag just gått igenom tio dagar med penicillin mot borrelia, men det är mysigt att cykla.
I min ålder måste man cykla för att det ska vara roligt, men på något vis vill man ändå utmana backarna, se hur långt man kommer då det är som brantast. Jag tycker idrott är mycket intressantare än kultur. Det som skiljer sport från kultur är att så många som sysslar med kultur är så oändligt överlägsna typer, å andra sidan är det många som gillar sport som är helt dumma i huvudet. Det är verkligen klasskillnader mellan sport och kultur. Jag gillar båda och jag försöker hålla mig på mattan genom att arbeta med kultur och utöva sport. Det här teoretiska ger jag inte mycket för.
Att resa har för mig två aspekter. Äventyr och ensamhet. Det svåraste för mig då det kommer till att resa är att jag saknar min fru, hennes kropp på natten. Jag känner mig ensam, men då jag är hemma för länge känner jag att allt blir rutin och då brukar min fru be mig resa iväg ett tag. Jag tror vi har hittat en bra medelväg. Det viktigaste med resandet är inspirationen och kreativiteten som uppstår.
När jag reste i tjugoårsåldern var det bara äventyret och brudarna som lockade. En ny kontinent, en ny sorts kvinnor och en revolutionär politik. Det var allt. Med tiden kom jag att lära mig att det var en stor dos ensamhet i det hela också, kanske den största dosen.
Hur arbetar man då man vet att tiden börjar sina? Håller man igen, sparar sig? Knappast. Vad är vitsen med det? Man arbetar för att man har lust och är man sjuttio skiter man ju fullständigt i vad folk tycker, hur smart man ska vara osv…marknadsföra sig? Varför det? Man behöver inte marknadsföra sig om man är sjuttio och har gjort 50 böcker redan. Det handlar bara om att ösa ur sig, ha kul själv. Vad folk tycker osv, det kan man ta då man ligger i graven. En intensiv bokutgivning är ett sätt att hålla döden ifrån sig.
Jag cyklar tre mil i Naxos värme. Kör ikapp ett svenskt par som är på väg till stranden. Trevlig gubbe och gumma, tänker jag då vi vinkar hej då. De tar grusvägen, den enkla, platta, ner mot stranden. Jag kör den branta, svinjobbiga mot bergen. Efter ett tag slår det mig att jag tänkte på dom som gamla. Dom såg fräscha och fina ut men de var ju minst sex år yngre än mig. Jag har nog en perverterad syn på mig själv. På hur jag ser ut och hur jag är.
Naxos klimat gör underverk med min hälsa. Jag brukar ofta ha en känning av astma, att det sliter i halsen. Det försvinner direkt på Naxos. Är det värmen och luftfuktigheten som är perfekt?
Någon frågade mig om det blir några bilder på Naxos? Det var en fråga på Facebook. Jag svarade att jag har slutat fotografera. Det kanske var ett skämt, men också allvar. Jag kanske har slutat fotografera. Jag vet inte. Jag är ambivalent.
Jag har slutat och ändå fortsätter jag att göra böcker. Jag räknade igenom mina stora analoga retrokopior, som sitter i femtio/sjuttio ramar. Det blev femtiofem stycken. Sedan har jag andra format. Jag har mitt livsverk klart, men tar jag några nya bilder. Ja, jag gör det, men jag tar dom ganska omedvetet. Jag har ingen beställare, jag har ingen uppgift, men jag gör bild, utan att egentligen veta eller tro på att jag gör det.
Jag är ute i Agia Anna på kvällen. Solnedgång och den fina stenhajen som vågorna skapat blir plåtad av säkert tjugofem stycken med mobilkamera. Jag nekar att ta upp min kamera i sådana lägen. Jag har ingen lust att tillhöra den fårskocken. Man kan ju göra som Martin Parr, plåta de som plåtar, men det tycker jag är ett helt pissigt förhållningssätt. Jag tycker för övrigt Martin Parr är en riktig skitfotograf. Ärligt talat fattar jag inte vad han håller på med? Cartier Bresson blev ju galen på honom, tyckte han förnedrade folk och jag är helt på Bressons sida.
Jag sätter mig i skuggan och skriver. Runt vårt lilla hus på Naxos, där vi bor gratis för vi hjälper ägarinnan med lite ärenden, finns det många olika ställen att sitta på. Huset är en gammal cistern, ett rum, ett kök och ett litet badrum. Veranda ut mot havet.
Jag växte upp i en etta med kallvatten. Brorsan och jag, morsan och farsan. 35 kvm. Jag mådde aldrig illa av det. Mina föräldrar städade på nätterna och lyckades samla ihop till en skoaffär och då den gick hyfsat flyttade vi till en trea och sedan stack jag hemifrån vid nittons års ålder.
Jag skaffade mig snabbt en egen, billig lägenhet och på den vägen är det. Jag har alltid haft fina lägenheter. En del fantastiska, men alla har varit billiga. Jag har bott i en del kollektiv och flyttat runt en hel del. Ibland har jag hamnat i en lya som blivit för dyr. Jag har aldrig betalat mer än 7000 kr i hyra och den lägenheten blev för dyr för mig och jag tvingades byta. Jag bott i lyor som kostat 49 kr i månaden till den jag bor i nu som är värd 6 mille, men jag har aldrig betalat mer än sex tusen i hyra någonsin för en tvåa eller trea i Stockholms innerstad.
Nu har jag ju fått en massa stipendier genom åren, som den garanterade författarpenningen, några stipendier från Konstnärsnämnden, Stockholms stads hederspris, Lennart af Petersens pris, Gullers, Nöjesguidens, Sune Jonssons fina pris och lite annat, plus att jag varit nominerad några gånger till Bästa Fotobok, men lika förbannat känner jag att jag konsekvent motarbetas av finkulturen. Med tiden blir man van, det känns som en klassmarkör.
Vi drar upp i bergen med en kompis. Vi ska titta på ett hus som kompisens kompis ska sälja. Det ligger mitt på Naxos och vi kör upp i de vackra bergen. Huset ligger i en liten, underskön by som heter Monitsia. Vi kommer till en mur, en dörr öppnas och vi kliver in i något som måste beskrivas som ett paradis. Jag har aldrig sett ett så vackert hus någonsin. Det är ett gammalt stenhus med tre olika lägenheter som ligger i olika plan och på olika gårdar, fast allt är i samma hus och på samma gård. Jag håller bara färgen. Det är för mycket, det är för dyrt, men det är ju ett hus som jag faller som en sten för. Ett hus där jag skulle vilja avsluta mina dagar i kreativ oordning. Jag tittar på min fru, ser samma sak i hennes ögon.
Oktober. 2016
Jag är på Mallorca. Det blev turbulent, det är fortfarande turbulent, men vi har bestämt att köpa huset i Monitsia. Vi är snart på väg till Grekland för att skriva kontrakt. Det är på gränsen för vad vi klarar, men vi har bestämt oss och vi har bestämt att vi ska dra in pengar på detta hus. Det är helt underbart och det är helt scary. Jag har nästan hyperventilerat vissa nätter, men We och jag är överens och vi är starka tillsammans.
Just nu är jag på Mallorca. Vi är där och cyklar i tio dagar. Det har blivit höst hemma, men här är det sannerligen sommar. Polenca är en fin liten håla, vacker, men också full av dessa ebarmliga fyllon till engelsmän. Hur många alkisar finns det inte från England och Sverige längs Medelhavet?
Då jag kommer hem åker vi direkt ner till Naxos för att slutföra köpet av vårt fantastiska hus.
Henning Mankell dör. Det tar hårt. Vi är ju lika gamla. Jag gillade honom starkt. Mycket bra människa.
Kroppen då? Om en, två månader, ska jag kolla mig igen. Jag har hopp och förtröstan, är glad om jag slipper göra något före sjuttio sedan kan jag ta det. Jag måste vara stark och hjälpa We att genomföra det här huset på Naxos. Det är som en fantastisk gåva av henne till mig, trots att hon vill det lika mycket som mig, men hon tar en större chans. Jag blir rörd då jag tänker på det. Jag måste verkligen se till så det blir bra, så hon inte får plikta ekonomiskt på något vis.
På Fotosidan skriver en idiot att jag är en sopa till fotograf. Det är okej, det som är värre är att idioten aldrig själv har ens försökt göra något bra bildmässigt.
Mitt favoritcafé är ett ganska speciellt café och det ligger lite på baksidan av Söder, på Katarina bangata. samma gata som jag bor på, Jag har cirkus tre minuter dit hemifrån. Det är lugnt, det hänger gitarrer på väggarna och det är bra utsikt mot gatan. Sånt som jag uppskattar. Kaffet är bra också och det jobbar en helt underbar ung kvinna med grekiskt påbrå på stället. Hade jag varit trettio år yngre hade jag blivit kär i henne.
Jag skriver idag om döden, om Bowie. Han dog tydligen för en dag sedan, förlorade kampen mot cancern. Precis som Mankell eller Jack Bruce, för att nämna några av mina heroes som knallat iväg alldeles nyss. Jag sitter på Twang och kollar på slasket, som strax ska frysa på. Det kommer att bli kallare. I morgon ska jag följa en ung kvinna till doktorn för hon har cellförändringar i underlivet. Det är inte ovanligt hos unga kvinnor, inte alls ovanligt och det går oftast bra. Men ändå, alltid detta ändå.
Det kanske är det som är livet? Oron, tanken på slutet. På hur det ska gå? Under tiden får man försöka tänka på något annat, för vilken sjukdom du än har så förstår man ju vid det här laget att det finns alltid en annan på lager när man löst det akuta problemet. Men som sagt, man får tänka på något annat.
Jag tänker på vårt hus i Grekland, huset vi köpte i höstas. Det kom till oss. Jag har aldrig upplevt något mer självklart än att vi skulle köpa huset. Det hade allt. Märkligt nog tyckte min fru likadant. Att huset var hennes liv. Det var första gången vi kände så vad det gäller hus och boende. Det är någonting att tänka på. Tacksamheten.
I morgon ska jag följa den unga kvinnan till doktorn, sedan ska jag följa mig själv och efter det ska jag tänka på huset i Grekland igen.
December 2016.
Jag går till min trevliga kukdoktor som säger att min prostata ser stabil ut. Psa gick ner till 6,9 och hon bestämmer att nu ska vi bara ses en gång om året. Jag känner det som om jag får ett år till att arbeta på och så rullar det på. Jag bär på en oro och den handlar om att om jag skulle gå bort, hur ska min fru kunna betala huset själv och hur ska hon få det sålt. Jag ser att det säljs inga hus på Naxos, priserna går ner men det säljs inte ändå. Märkligt situation. Vi är fast i det här huset, våra barn får nog ta över, de får bilda en grupp som sköter huset och betalar för det då vi är borta om vi inte kan sälja det då det blir dags.
Dec 2016.
Varje år vid den här tiden faller jag i en slags depression. Över livet och över julen. Jag har svårt för julen. En del av min barndoms jular sitter hårt i mig. Jag står inte riktigt ut med den här familjekänslan. Jag har aldrig haft den riktigt.
Det andra som plågar mig varje år vid den här tiden är vad jag ska göra av mitt liv. Jag har kommit till en ålder där jag inte orkar vara så elitistisk som jag vill. Jag har liksom inte kraften och jag försöker syssla med saker för att de är roliga. Tyvärr räcker inte det riktigt för mig, för att göra en sak för att det är roligt leder inte tillräckligt lång, blir inte tillräckligt bra. Om det bara var roligt att skapa en bok eller en utställning så skulle det skapas så mycket mer, men det krävs en hel det till. En portion ångest, smärta, styrka.
Med åren blir man feg, fegare än förr och det leder till att man satsar på de säkra korten. Nu finns det ju folk som påstår att på ålderns höst osv,,visst, dom kan ju tro på det om dom vill, frågan är bara vad de gjorde då de var tjugofem, gjorde de böcker och utställningar då? Nej, precis så är det ofta. Det gjorde något annat i den åldern, det hade inte den där elitistiska inställningen, att satsa hela livet i sitt skapande. På ålderns höst kanske de gör mer än då de var tjugofem men inte fan satsar de hela livet i skapandet. Det gör något för det är roligt och det blir ett visst resultat, någonstans mitt i mellan bra och dåligt. Är man då elitist som jag, så duger det inte. Om man går från att vara elitist till att skapa för man tycker det är roligt, så är det okej, men det håller inte att publicera.
Det är där jag är. Jag vill inte bli patetisk, göra halvdåliga grejer för att jag tycker det är roligt. Sån skit ska man inte publicera. Man måste satsa allt.
Som sagt, det är där jag är. Satsa allt eller bli patetisk. Och det är kanske patetiskt att satsa allt i min ålder, frågan är ju om man ens har ambitionerna kvar?
Käre Anders P diskuterade det här i en intervju en gång. När blir man patetisk? Jo, när man inte satsar allt och inte når hela vägen fram. Kanske är det då man bara gör det för man tycker det är roligt, som en hobby.
Ja, det är där jag är. Det är kanske patetiskt att skriva det här, men det måste ju ventileras. Jag vet inte om någon känner igen sig? Det är i alla fall en tung frågeställning. Man är som en proffsboxare som tror han kan gå några matcher till, de matcherna som gör att man får Parkinsons sjukdom.
Var går gränsen? Var går gränsen för det patetiska?
Så, det är vad som trycker mig. Låt mig skriva om året som gick. I år fick jag en blå skjorta av min fru i julklapp. Jag hade sagt att nu vill jag inte ha några julklappar. Ändå får jag en. Sådan är hon. Jag är glad för henne.
Jag tittar på David Alan Harvey, han är fem år äldre än mig. Han håller ett jävla tempo, inte mycket av det han gör numera är superbra, men han levererar energi. Kan just det vara ett sätt att förhålla sig? Att leverera energi? Jag tror på det, men man ska inte inbilla sig att det blir något i bildväg, men varje dag levererar han lite energi, visar gamla bilder som ofta är väldigt bra och nya som är ovanligt bra. Är det tänkvärt? Är det ett sätt att förhålla sig?
Nog om det. Juldagen går mot sitt slut. Jag fick en blå skjorta och hittade ett par kastade Doktor Martens utanför affären på Katarina bangata. Jag tog dom, de passade perfekt. Det blev min andra julklapp.
8 mars, 2017.
Naxos, landar efter en lång och tröttsam resa. Dagen efter den första dagen städar jag gården och kommer på att plötsligt känner jag ingenting av ryggen. Den där jävla ryggen som krånglat sedan december. Nu känns ingenting.Hur är det möjligt?Är det för att jag är förkyld som en bäver eller allt det fysiska arbetet som jag gör här? På en dag i huset arbetar jag mer fysiskt än en vecka hemma om man räknar bort träningen.
Jag har workshop och jag börjar nästan ledsna på det hela. Mina elever ha gjort en disposition över sitt projekt. Hur många dagar de ska plåta, hur många dagar det ska ta att göra klar bilderna, hur mycket det kostar och hur ramarna ska se ut. Jag säger ingenting, men det är ju fan helt korkat. Det enda jag säger till dom är att se för fan till att skapa bilder först, sedan kanske vi kan snacka utställning, ramar osv,,dom är ju helt fel ute redan från början. Hur blev det så här? Är det något som kommer från dagis? Projektplan?? Det enda som gäller är att ge järnet från dag ett och sedan gasa hela vägen in i kaklet.
Det regnar på Naxos och jag ligger inne i huset, svårt att elda i kakelungen för det är nedåtvindar, vill inte släppa ut röken. När det är dåligt väder är det rådigt överallt. Jag ligger mest och drömmer på sängen. Jag är som då jag var ung, jag tränade, jag drömde, jag lyssnade på musik, jag formulerade något. Nu gör jag samma sak, på samma sätt. Är det att slösa bort livet? Vilken upplevelse är störst, den man drömmer eller den man gör? Både ock, skulle jag säga. Båda har sina värden. Jag märket ofta vikten av att kunna drömma utan redskap, bara sluta ögonen och skapa bilder Jag gör det ofta. Blunda och se. Finns mycket där, men just nu längtar jag efter mer värme, bli av med rethostan och börja cykla. Jag har börjat jobba på ett nytt projekt och det vara en positiv känsla då jag la upp bilderna i ett bildspel och det var verkligen grymt bra, och mer ska det bli.
Naxos. 21 april.
Det blev en märkligt kall vår på Naxos. Jag kollade då och då vädret i Stockholm, såg ganska hemskt ut, runt nollan och regn eller snöslask. I april. Man kan ju deppa ihop för mindre, men jag jobbade på. Måste ju på något vis få ihop till bilen och sommarens kostnader. Lyckades hyra ut en vecka till i augusti och sedan fick jag en ny Mentorselev. Det räddade mig tillfälligt och kändes bra. Min kropp och framför allt prostatan och sexet kändes superbra. Jag började få några löjliga förhoppningar att jag självläkt, min kropp på egen hand kastat ut prostatacancern. Jag hade inte känt mig i sådan bra form på länge.
Däremot cyklade jag inte så mycket som jag hade hoppats på. Vädret hela mars och april var inte nådigt, ofta regn, ofta blåst och kallt, runt 12, 13 grader. De dagar det steg upp över femton stack jag ut med hojen. Solen var ljuvlig och jag kände att jag trots allt tränat hyfsat på testcykeln på gymmet under vintern.
Jag försökte jobba på med mina bilder och det blev långsamt ett kort då och då. Min mobil gick sönder. Jag förstör två, tre mobiler om år och jag saknade verkligen kameran i min Iphone, framför allt filmningen. För mig är en mobil mest en kamera, ett vertyg. Telefoneriet intresserar mig inte så mycket.
Nu är det 21 april och kall jävla dag på Naxos. Jag var ner på stan och köpte en glasskiva som jag satte framför min kamin i öppna spisen. Det funka perfekt tills glasskivan sprack, men jag får väl återkomma till glasmästarn och fixa något glas som är värmebeständigt.
Jag minns Strömholms flickvän, Angelica, som han bodde med i Paris och Fox under tio år, hur hon i Joakim Strömholms film om sin pappa säger att Christer var en väldigt ensam människa. Så kan det vara, samtidigt hade Christer ständigt unga människor omkring sig som ville jobba åt honom. Varje gång jag hälsade på honom brukade jag tänka på det. Hur det skulle vara att ha en massa wannabees som vill arbeta med och beundra en, samtidigt som de aldrig riktigt kommer att komma på djupet som vänner. Då föredrar jag att ha några gamla goda vänner och sköta jobbet själv. Jag är inte mycket för det här med assistenter, kopister, sk slavar… Jag har haft det någon gång och det var bara trassligt och stökigt och kreerade en massa irritation.
Söndag. April.
Onsdag 26 april. Naxos.
Det blir sommar. Ganska fantastiskt efter en seg vår, med varannandagsväder. Kallt, regn, sol, vind, kallt, regn, sol, vind. Ganska tärande väder och nu när det blir sommar blir jag förkyld och får ont i magen. Alltid något som man säger.
Igår hade jag en deppdag. Trots det underbara vädret. Detta med att man ständigt måste ligga i för att överleva ekonomiskt. Det blir aldrig någon ro och så läser man i blaskan om någon skrivit en bok och tjänat typ 17 mille på ett år. Fan, man blir avundsjuk. Jag har inte ens råd att skaffa mig en fungerande telefon. Less blir man. Boken jag la ut i hela sin längd på min blogg får ligga där ett tag. Jag avvaktar vad som sker, i alla fall har nästan tusen personer varit in och gluttat på den på två dagar. Den får ligga och är det någon som vill läsa då och då så fungerar det ju.
1 maj, 2017.
Naxos.
Tänker på Lundell. Vad gör han nu? En ny bok, troligtvis. Min fru tyckte jag skulle sluta publicera mina gamla bilder. Frågade om jag hade börjat bli klicksjuk. Just nu har jag en idé om att jag ska nå 1000 följare på Instagram. Inbillar mig att det ska ge mig mer pengar, men det är ju självklart rena löjan. Ja, hon har nog rätt. Jag la i alla fall ut tre böcker jag skrivit på min blogg, tror det blev uppåt 450 sidor på bloggen. Rena vansinnet givetvis, men jag kände för det och då blev det så. Vad man än tycker om det så ligger det där, som ett dokument.
Nils Petter Löfstedt skickade mig sin film om Jean Hermansson. Jag är med i filmen och jag tyckte det fungerade. En råversion, fantastiskt fin film och så många beröringspunkter jag och Jean har, klassresan, kompisar, med mera, men jag fick också ett stort behov av att dödstäda. Jag måste rensa upp bland mina bilder, framför allt mina kopior. Inga av mina barn eller min fru ska behöva se alla sexbilder och annat snusk som ligger där. Jag kommer ju aldrig att publicera dom, så då kan jag ju lika gärna kasta printarna. Mest för att ingen ska bli ledsen av dom som jag tycker om.
Det har varit några bra dagar. Kompisar i huset, blev nästan för mycket, behövde få ro att arbeta och då var det lite skönt då de åkte, men några timmar senare saknade jag dom. Sådan är människan, aldrig nöjd. Jag körde ner till havet dag, har ju en jävla korvlåda till hyrbil, så dålig väghållning att den nästan välter i kurvorna, men nere vid havet åt jag en lunch och snackade med Vangeli och några andra krogägare som drog igång för säsongen.
Jag gjorde min lista över livet. Kroppen, 4,5 av 5. Allt var så bra, utom ekonomin som kanske skulle kunna vara lite bättre, men jag tror jag får det att gå ihop det här året också. Det är märkligt att jag kan få leva det här livet, som jag levt sedan jag fyllde 20, och få det att fungera.
På morgonen går jag på fiket och kollar om Sofia inte vill sälja sin moped till mig. Det ville hon inte. Tre franska damer i femtio, sextioårsåldern, satt bordet bredvid mitt och de var verkligen sexiga. Vem har sagt att kvinnor inte kan vara sexiga vid sextio? Idioti, klart de kan och mina sexuella fantasier kom igång igen. Ibland tror jag att kvinnor och män skulle behöva kolla på lite bra porr, se hurt aktiva man är, hur man tar hand om varandra, suger, slickar, kysser, gör det skönt för varandra. Att ha sex är som att göra konst, man måste ha lust, fantasi och ett visst mod. Det är inget man bara river av.
En massa nassar demonstrerade i Falun. På min tid, 70-talet, 80-talet, fanns det inte nassegrupperingar som absolut skulle ut och demonstrera på 1 maj. Jag vet inte vilken metod som är mest och bäst effektiv. Slå dom sönder och samman eller bara låtsas som dom inte finns, men tyvärr har de en aggressiv läggning. De söker upp folk och ställer till med skit.
Det jag ser av Europa idag är ju att det är på fallrepet, Behåll gärna EU men för Guds skull, reformera det, gör det mer demokratiskt och mindre till ett elitprojekt och sänk löner, bidrag och allt man får då man jobbar i EU, se det som ett vanligt jobb på kommunen.
Det blev val i Frankrike och Le Pen vann inte, vilket var en seger, men det är också lite oroväckande att så få röstar. Själv kom jag hem till Stocholm en vacker fredag, vårens vackraste dag men dagen efter snöade det. Typiskt.
Det drog ihop sig direkt. Min bror ringde, hans fru hade fått en stroke så jag fick direkt bege mig till Sundsvall och när jag var på väg till tåget så mötte jag en gammal kompis, några år yngre än mig, dödsmärkt av sin cancer, som tydligen poppat upp så här bara. Det var ett jobbigt ögonblick men nu verkar ju alla få cancer och jag behåller min lilla hemlighet för mig själv. Det märkliga med de två månaderna i Naxos var att allt det onda ryggen osv försvann. Jag lyckades till och med att besegra den värsta backen på racercykeln utan att stanna, vilket aldrig skett förr och det kändes fint. Sådan form har jag aldrig varit i förr.
Min son och min dotter kom och fika med mig. Fint att se dom, så unga de är fastän de är 24 och 28 år. Nice och oskyldigt på samma gång. Min son hängde med mig till bröderna Strömholm och jag fick en massa fina ramar som Christer Strömholm hade på Moderna 1988?? Eller när det nu var? I alla fall känns det ganska häftigt att stoppa in sina egna bilder i Christers ramar.
28 maj 2017
Jag lämnar Stockholm för att resa till Naxos. När jag skriver det här sitter jag på båten till Naxos efter att ha sovit en natt i Rafina. Det har varit grymt väder, närmast storm. När jag kom till Rafina kände jag att det blåste för mycket för båten så jag tog in på ett hotell för en natts bivackläger, men på morgonen blåste det ännu mer och då var det lika bra att ta båten. Solen kommer upp över havet och det är en fin syn. Det blir sex timmar på båten och jag känner mig lite sliten efter resan ner till Rafina. Det är konstigt men de här resorna är ganska jobbiga. Den här gången var jag inte ens speciellt nervös, jag har ju alltid resfeber trots att jag rest så mycket i mitt liv. Det verkar aldrig gå över. Jag kommer från en nervös släkt och jag är nervös och mina barn har fått min nervösa gen. Det finns inte så mycket att göra åt det.
1 juni 2017
Underbar dag. Solen är uppe och jag Skypar med Halvars, min polare i Portugal. Han har gjort lite samma resa som mig, ledsnat på Svedala och dragit ner till Atlantkusten. Jag förstår honom. Jag tycker mycket om Portugal. Det är märkligt att vara här på Naxos, att jag känner sådant lugn, sover gott på nätterna och vaknar med en liten längtan efter min fru, men om jag lägger ihop alla saker, längtan, klimat, arbete, kärlek så vinner Naxos lätt över Stockholm. Det är ju ändå inga omöjliga saker att bearbeta, det går ju att resa mellan orterna även om lusten att göra det blir allt mindre.
Jag cyklade igår, lika fint varje gång. Har börjat vänja mig vid att det är sjukt brant, 6-13 procent mest hela tiden. Det är inte vad man är van vid, men som med allt: man vänjer sig.
Prostatan funkar bra just nu. Visst tänker jag på den, när och om, osv, men det är inget jag ligger sömnlös över. Å andra sidan kan jag ju säga att kontakten med en dödlig sjukdom ger livet mening. Det blir ganska viktigt att göra rätt grejer.
Lyssnar på Bob Marley, han är en av mina musikfavoriter. Ofta när jag läser om Ingemar Bergman, Bresson och andra i den generationen så är det Bach eller Bethoven som är det bästa. Jag går inte igång på något av det. Klart det måste vara bra då alla säger att det är bra, men jag fattar det inte. Jag är en soul och bluesmänniska. Är det klassorienterat?
När jag cyklar så vandrar ju tankarna fram och tillbaka. Förr så identifierade jag mig med tex Don McCullin. En arbetarkille som gjorde de värsta bilderna och fick betala ett högt pris, sedan kom Koudelka, hans vandringar som med tiden blev för mycket för mig, efter det kom Danny Lyon, som jag känner igen mycket hos, hans oro och alternativa reportage. Just nu identifierar jag mig inte med någon fotograf, mer med John Berger, en kille som skriver böcker, bor i bergen och kör motorcykel.
På stranden den 3 juni 2017.
Jag börjde dagen med att cykla fyra mil i värmen. Ner till havet och sedan tillbaka till bergen. Det är trettio grader då jag kommer hem till Monitsia. Det gör inget. Det är skönt på något vis. Workshops har blivit det nya sättet att göra pengar nu när jobben försvunnit och arkiven segat ihop. Jag gjorde många workshops och höll många föredrag på 80-talet. Det var då jag var som mest inne som fotograf, kanske på 90-talet också. I alla fall, efter ett tag ledsnade jag. Tyckte det var för tråkigt helt enkelt, la ner och tog upp det igen på 2000-talet.
Det är inte enkelt att ha workshops. Strömholm sa ju varje år att en av er kommer att bli fotograf och resten får vara glada för att ni fick vara med…fritt översatt. Det är samma med workshops. I en grupp på åtta kan man få god kontakt med två,max tre, några tappar man direkt och några simmar i mitten. Jag tillhör ju den här skolan som försöker inspirera folk, men märker jag att de gör inget, så skiter jag i dom. Jag har ingen dagisverksamhet, jobba eller stick o brinn ungefär. När jag har helårsworkshops så försvinner oftast hälften och det handlar om att det fixar inte trycket, kravet på att producera. Vissa säger att jag är elak och auktoritär och det vet jag inget om. Det är möjligt, men jag vet vad som saknas oftast. Energi, folk jobbar inte och jobbar dom inte så finns heller inget att snacka om.
De som utvecklas är de som jobbar. Svårare är det inte, sedan finns det folk som går på workshops för att ha trevligt och det förstår jag men man kan heller aldrig utvecklas om det inte gör lite ont då och då. Jag ser ibland på sajter hur folk bedömmer varandras bilder. Det är ju rent löjligt, man snackar om struntprylar, frågar sig aldrig om bilden har något meddeande eller känsla, om den påverkar.
Jag är glad för att många av mina årsworkspelever är så förbannat starka och envisa. All heder åt dom.
Det andra jag tänkte på i uppförsbackarna var sex. Ingemar Bergman säger i Linn Ullmans bok att sexet bara försvann och jag måste säga att för mig är det precis tvärtom. Det är en av anledningarna till att jag inte opererar min prostatacaner. Jag dribblar med att sjukdomen ska utveckla sig och att jag ska få knulla så mycket som möjligt och det känns nästan som om knullat är viktigare än döden eller den utvecklade sjukdomen.
Jag vet att viss av mina kompisar har fungerande sexliv efter prostataoperation, men jag vet att nästan alla håller på med Viagra och annan skit. Glöm det. Läste i Guardian, ett nytt behandlingspaket mot prostacancer, man blandar två sätt att behandla cancer som verkar mycket positivt så man kanske klarar 80-årsstrecket nu då med lite tur. John Berger blev 90 och kanske man ska satsa på det?
Måndag 5 juni.
Morgnarna börjar bli klassiskt fuktiga, varmfuktiga. Värmen har anlänt för att stanna. Jag minns häromåret då cykelklubben var här med mig och vi cyklade i bergen. Det var runt i mitten av juni och det var hett så vi höll på att storkna, en värmebölja drog fram och vi hade över trettiofem grader vid tio på morgonen. Idag är det 22 grader klockan nio. Jag ligger på sängen och skriver. Tycker om det läget. I det Gula huset bor just nu sex hyresgäster och det känns bra. Jag har ju min egen gård. Lyssnar på Cornelis, vilken otrolig tajming han har i sin musik. Jag for ju omkring och plåtade honom en gång på en kort turné i Skåne. Märklig man, söp rejält och dog ju alldeles för tidigt.
Läser Patti Smith, M Train, får inget riktigt grepp på den, flyter omkring liksom. Henning Mankell har skrivit ett omdöme på baksidan. De var ju polare, men jag tycker båda är fantastiska.
Fortsätter att lyssna på Cornelius, Rune Gustafssons gitarr är ju makalös, ett geni och han som spelar congas, Sabu Martinez är ju också helt suverän.
Jag skulle svilja skriva som Cornelis sjunger, den här exakta tajmingen. Man blir alldeles matt då man lyssnar på hans musik. Det är ett geni Cornelius sjunger om Saskia, det heter min dotter och hon är namngiven efter den här sången om Saskia på ett pilsnerpang. Tjejen som var rent otroligt grann.
Morgnarna är sig lika på Naxos. Solen kommer in till sängen vid halv åtta, jag dricker kaffe i sängen en timme, går sedan upp och försöker starta arbetet vid 0900. Idag ställde jag mig vid muren, kollade på katterna som går nedanför. Det är en svart och en grå, troligtvis de enda som överlevt våren. I mars var det en grå och en svartspräcklig, men jag ser ingen av dom nu. Det är hårt här, de har nog gått bort, även om båda såg ut att vara i bra form.
Jag skriver på. Fick ta mig en funderare på cykelåkningen i natt. Det börjar bli för tungt att cykla i den här grymma backarna och den här värmen. Jag måste hitta något som fungerar, uppåt trettio grader och backar som inte ens finns i Sverige kan bli lite väl tufft för en gubbe som mig. När jag åker ner och cyklar på platten är det ju inga problem, det är de här hemska backarna, ska försöka finna rundor som inte har de värsta bergen hela tiden.
Det är en varm och sval morgon på samma gång. Jag ligger under pergolan och skriver. Innan jag belv greklandsboende hade jag lätt suttit i solen på morgonen, försökt bli brun. Nu är det något helt annat. Bara skuggan som gäller.
Jag äter två ägg, samtidigt hör jag hur katterna jamar borta i trädgården. De siktar in sig på mina hyresgäster, att de ska mata dom och de gör de också. Jag är kallsinnig. En katt eller två är väl okej, men börjar man mata har man snabbt fem stycken, sedan tio,,,
10 juni 2017
Reser till Iraklia för att häsla på C. Nittio minuters resa med underbara Skopleitos, 7 euro. Spegelblankt hav och han möter i hamnen med sin slita motorcykel. Vi kör längsamt över den kurviga ön och kommer fram till hans hus, ett hus han köpte för några år sedan men som han fick totalrenovera då taket föll in. Det var ingen nyhet att det skulle göra det, ingick liksom i köptet, men det kändes ändå hårt att det skulle göra det över vintern och C fick låna ett annat hus.
Vi bygger pergola, han är sjuttiofem nu, en av mina äldsta vänner. Vi har ju haft Grekland och skidåkningen ihop. Han gjorde också en fyra, fem utställningar med mig på den tiden då han jobbade på Stockholms stadsmuseum. Nu bygger vi och pratar. Mycket handlar om varför livet blev som det blev och vad det är och vad det kommer att bli. Vi oroar oss lite för framtiden, inte mycket men vi vet ju vad som väntar och det gäller ju att reda upp i skåpet innan det är för sent. Vi lägger oss tidigt, i min ålder verkar det vara omöjligt att vara uppe efter elva på kvällen och vi vaknar inte så tidigt heller. Vi bygger pergolan, dricker en öl och är jävligt nöjda, men framför allt snackar vi i timmar. Det är tung vänskap. Han är ingen enkel själ, en riktig looner, men jag tycker mycket om honom och jag tror jag betyder en hel del för honom också.
Det som är mest underbart är att vi har hus på varsin ö. En slags dröm som slagit in. Mitt liv har haft två drömmar, två starka drömmar. Den ena var då min barndomskamrat Håkan Lahger och jag satt på hans säng och lyssnade på musik. Han skulle skriva om musiken och jag skulle plåta livet. Vi var kanske sexton då och vi genomförde vår dröm. Min andra dröm var att jag skulle bo på en grekisk ö i Medelhavet och den drömmen är nu också genomförd. Om jag har en dröm efter detta så är det väl att bo i en tung storstad, plåta på musikscener, små ställen, se vad jag kunde göra med kameran, samtidigt som jag lyssnar på bra musik. Den drömmen är inte så stark så den blir nog aldrg av. Dessutom blir det ju sent på nätterna. Hur ska jag fixa det då jag måste lägga mig senast elva på kvällarna?
16 juni, Naxos
Enorm värme, man vet inte om man ska vara inne eller ute. Värmen skapar ett slags kreativt läge. Den stora tomheten. Jag gillar den stora tomheten. Finns inget gratis men heller inget som kan skylla på heller. En öppenhet för allt eller inget.
18 juni, Naxos
Mötte ett gäng nya hyresgäster i hamnen. De hade gjort en ett dygn lång resa. Trevligt möte och vi körde upp till huset i den magiska, svarta natten. Här är det annorlunda, natten är svart och varm. I Sverige är det ljusare än någonsin. Jag har alltid haft svårt för de svenska sommarnätterna. Den där ljusheten får mig att känna mig generad. Det är en märklig känsla, att man känner sig generad, men det är en tonårskänsla som följt mig genom åren. Svarta nätter är min grej.
När jag tänker på de svarta nätterna så tänker jag på en speciell kvinna som jag träffade en varm, svart natt. Hon är ju en illusion idag men hon finns kvar i mig. Precis som den kvinnan som jag tyckte så mycket om för över trettio år sedan och nu ligger och dör på ett sjukhus. Man märker på sitt eget förhållande till att andra dör, hur de kommer att förhålla sig till att en annan dör. Det är inget speciellt egentligen. Folk dör och så är det bara. Ingen rädsla, ett enkelt förhållande som man får förhålla sig till, acceptera och gå vidare och minnas den goda tiden man haft med olika människor.
Det är som med min cancer. Jag känner mig inte speciellt rädd, tänker ju mycket på den och det är ju också därför jag skriver detta, men egentligen är det ju skit samma. Livet går vidare och livet tar slut och det finns en ständig kamp för att överleva. Det som blir tydligt är ju att leva och man inser ju också att man hur man än gör, kommer att komma till en punkt där livet vänder, man måste börja acceptera ett annat läge. Det konstiga är ju att jag tror aldrig man kommer att vara nöjd med det, men också att man kan ta det då det kommer. Även om man bir hundra år så kommer man att känna så, att man vill lite till,men okej då,,,
22 juni
Naxos
Mötte DR P o hans son i hamnen klockan 20 00, middag och sedan tillbaka upp i bergen. Han har ett hus sedan många år här på ön. Hans hus ligger i en liten by. Jag har bott mycket i hans hus i en fin liten by.Jag kan tycka det är underbart nere i Chora, Naxos stad, med alla människor, mycket att titta på, livet, sådant gillar jag. Min by, Chalki, är Naxos gamla huvudstad, så det finns rester av stadsliv och folk kommer hit, framför allt på somrarna och då är det skönt att gå ner till fiket och sätta sig och kolla in läget.
På fiket säger plötsligt Sofia att du får köpa min moppe. Vi har snackat om det ett tag eftersom bängjäveln snott min Volvo som nu står och svettas dag ut och dag in, grimmad med en plombering till sept eller oktober.
Ja, köper gärna din moppe. 350 euro ska jag pröjsa. Går direkt till automaten och hämtar degen. det är en bra deal, en egen moppe. Alla är glada men så kommer pappa grek. Han blir vansinnig. Vad han blir vansinnig på fattar jag inte riktigt men mest handlar det tydligen om att hans dotter, hans vuxna dotter som ägen moppen inte konfererat med pappsen. Det slutar med att alla är ledsna och jag säger ju som det är, att inte fan kan jag köpa en moppe på dom villkoren.
Jodå, säger pappan. Ni har en deal, den kan min dotter inte bryta, men samtidigt får pappsen hämta sina piller som sänker blodtrycket och håller koll på hjärtat. Jag tar tillbaka degen med de vackra orden. En moppe är inte hela världen, men vänskap är viktigare.
Så lämnar jag fiket, lite småförbannad, faktiskt. Så jävla typiskt Grekland, detta underbara land, men så sorgligt beroende av familjen, och familjens överhuvud. Vem som bestämmer. Unga grekiska brudar har inte mycket talan i förhållande till familjen. Sur som fan blir jag. Så enkelt är det.
22 juni
Naxos
Chikadorna överröstar vinden. Sitter på bakgården i skuggan och ser ut över den grå muren som ser ut som en imaginär världsdel i en gammaldags karta.
Det är en dag med tomhet. Grekland är vädigt mycket ett land i tomhet. När vinden blåser, chikadorna spelar och skuggspelet rör sig fram och tillbaka som masker på marken så tas liksom syret bort ur hjärnan. Man bara blir, är, var, stannar där man befinner sig och inget vill tränga in i den komplicerade hjärnan.
Jag vill läsa något riktigt bra. Kanske ska jag plocka fram en Henry Millerbok, en gammal, inte sexus eller något sådant utan något mer svart, något mer resonerande. Henry Miller i toppform är en fruktansvärd författare. Man kan inte värja sig. Han har ett djup och en intensitet som är livsfarlig.
Det kan ha med tiden att göra, åldern, men jag har svårt att hitta moderna böcker som kan matcha de gamla. Jag läste och läser fortfarande enormt mycket böcker, men idag glider jag allt mer över på deckare och det har att göra med att dagens böcker sällan har den där livstron, hoppet, utvecklingen, som de gamla böckerna ägde. När man läste tex Miller, eller Hemingways makalösa noveller, så kastades man in i en värld man ville delta i, undersöka, medan det in många moderna böcker är ett jävla tjat om relationer och köksbänksrealism. Vi behöver drömmar, tilltro och längtan efter en ny framtid.
Naxos
Hett. 30 grader klockan 0900 på morgonen.
I skugga. Under pergolan.
Ge mig lite vind.
Trevlig middag igår. Busade med polarns som. Jag gillar att vara fysisk med smågrabbar, brottas och busa. Det är kul och dom skrattar så de kiknar. Härligt.
Såg David Alan Harveys film från Magnums årsmöte. Kul, party, men framför allt. Det är folk som tar sin grej på allvar. Underbart. Det är det jag gillar. Att folk gör grejer, visar grejer, är på gång. Det är därför jag saknar Mira,vårt bildarkiv så mycket, eller de andra fotogrupper jag deltagit i. Om man är med i Magnum får man hjälp med publiceringar, media, allt. Det är så det ska vara.
28 juni
Naxos
35 grader. Det blir en dag då jag ligger inne hela dagen, går ner till fiket och går hem igen.
Läser en deckare och tänker på livet.
Mikael Nyqvist dör. Fan, så ledsamt. Har träffat honom några gånger, så trevlig och fin. En gång satt han på en krog vid Nytorget och blev intervjuad och då jag kom presenterade han mig för journalisten med orden. ” Har du sett hans bilder, jag kollar in allt han gör”. Det tyckte jag var fint sagt och nu är han borta.
Just den grejen och värmen idag sänkte mig lite. Tycker inte det är någon ordning på någonting just nu och ändå är det riktigt bra,men Micke Nyqvist dog av lungcancer och det fick mig plötsligt att börja googla på prostatacancer igen. Gick igenom alternativen, operation, strålning osv och blir lite deppig då jag läser om det negativa, alla problem som kan uppstå och samtidigt har jag svårt att tänka mig att jag kan klara mig hur länge som helst utan att göra något.
Det är svårt då jag kommer till det läget. Är jag helt enklt rädd för att bli opererad? Ja,kanske det trots att jag vet att det kanske bara handlar om 14 dagar med att pissa taggtråd och sedan kanske man kan börja fungera igen.
Jag lämnar det hela, konstaterar bara att om tre dagar kommer We till Naxos och att jag mår faktiskt bra i kuken just nu. Bättre än på länge.
8 juli
Naxos
We kommer med sin mamma. Vi har en brakfest för polarna på ön. 32 stycken, det blir väldigt bra och sedan försvinner alla, kvar blir We, jag och hennes åttiofyriga mamma. Efter några dagar blir We allt mer deppig. Hennes mamma har börjat bli gammal, det senaste året har problemen avlöst varandra. Inte blir det bättre av att We ska ta hand om alla katter också. Hon har ett hjärta av guld och tål inte se hur illa djuren behandlas eller hur hårt liv de har här på ön. Jag försöker hjälpa henne, se till så det flyter någorlunda med mamman som börjar glömma grejer, har svårt att gå och som jag ser det snart kommer att behöva lite assistans,,,jag förstår att det är tungt att se för We, själv blev jag ju av med mina föräldrar i tjugoårsåldern så jag har ju aldlrig gått igenom den processen. Nu oroar jag mig mest för min bror som mer eller mindre förlorat sin fru i en stroke. Hon kommer aldrig att komma tillbaka och bli den som hon var och han är ganska ensam och dålig på att klara sig själv.
Det är nästan så jag glömmer bort min egen cancer, men den dyker upp i skallen då och då. Jag sover bra på nätterna, jag gör en del bilder på dagarna, jag är trögpissad den gång på natten jag går upp, men det känns ändå ganska okej. Jag lever ett fantastiskt liv, frågan är som jag sagt några gånger innan, hur ska jag ställa mig till operation eller ej.
Jag börjar cykla igen. Det var ju först en fruktansvärd värmebölja, sedan stormvindar men nu börjar allt komma till sans och det känns som om det är dags att börja cykla igen.
23 juli. 2017.
Naxos
Plötsligt finns hon bara på gården, våran Skopan, som vi kallar henne. En liten kattbäbis, en vacker hona. Det blir ju lite krångligt, hur ska vi hantera henne? Ska vi ta henne till Sverige. Frågorna ställs hela tiden. Ska jag stanna kvar i Grekland, ska jag åka hem och ta hand om min brorsa som mår skitdåligt. Vad ska vi göra?
Jag blir getingbiten också, ganska typiskt. Armen svullnar upp rejält, hatar dessa jävla getingar.
Hemma dör Kärsti Stiege, träffade henne precis innan jag åkte tillbaka till Naxos. Hon var dödsmärkt av sin cancer. Det gick fort, men hon var en härlig människa. Jag gillade att snacka med henne då vi möttes på Söder. Vila i frid.
Min prostata vet jag inte längre var jag har. Vissa nätter vaknar jag och tänker på eländet. När ska jag opereras och ska jag opereras. Nu när livet är så vackert så vill man ju leva länge till. Jag har just nu tre drömmar, bli 75, få göra en Retroutställning på Kulturhuset eller Moderna. Fotografiska ställer jag aldrig ut på och till det göra en stor bok med mina bästa bilder.
Allt det borde ju kunna gå i lås på sju år och får jag leva tills jag blir 80 blir jag den siste fotografen i Sverige som kan berätta om musikrörelsen och annat vackert som har passerat. Det vore häftigt och inte kommer jag att sluta arbeta heller.
8 augusti.
En varm dag då jag och min dotter flyger hem till Sverige. Det blir en fin resa, länge sedan jag reste med henne ensam. Det var säkert tjugo år sedan. Vackert. Vi kommer varandra närmare ju äldre hon blir och framför allt, ju äldre jag blir. Jag hoppas hon och hennes bror kan ta över min del av Naxoshusen den dagen jag går bort. Skulle vara vackert om den fanns en slags fortsättning där.
I Stockhom är det sig likt. Skönt att komma till ett ställe där det inte är tokvarmt hela tiden. Jag ska vara med på Planketutställningen och hälsa på min bror i Sundsvall, sedan åker jag tillbaka till Naxos. Det blir 14 dagar i Stockholm.
Det är underbart att träffa och sova med We. Jag håller om henne på nätterna som om de är vår sista tid. Jag vill verkligen ha ett kroppsminne av henne och lyssnar på hennes röst. Vi har det så bra. Annars är jag ganske less på Stockholm, Gentrifieringen har gått i taket. Vad ska man göra i stan? Tillvaron är som ett slags långfika. Man fikar och sedan går man hem. Finns inget som man kan förändra. Allt går sin gilla gång med allt dyrare lägenheter och allt fler kompisar som rymmer stadsdelen där vi bor på grund av priserna och kostnaderna för att bo och de som flyttar in har inget gemensamt med mig. Tyvärr.
18 september, Naxos.
Katten Skopelitis, följer med mig upp på verandan. Det är 24 grader redan klockan nio på morgonen. Värmen har återvänt för ett tag. Om någon timme ska jag ta skootern och köra ner på stan och storhandla, kanske ta ett bad på nakenbadet innan jag åker hem för att fortsätta arbeta.
Jag är i ett av våra två stenhus på Naxos. Vi har ett vitt, litet hus, med ett rum och kök, ett slags kombinerat vardagsrum och sovrum och ett kök, toaletten ligger utanför huset. Det är ett oändligt vackert hus, byggt i bågar och med högt i tak, brunt, klassiskt grekiskt tak. Golven är av marmor från norra Grekland. Det vita huset är en ren skönhetsupplevelse. Sedan går jag över till det Gula huset, gäst och arbetshuset. På bottenvåningen tre sovrum och badrum, en trappa upp ett vardagsrum och kök och en fantastisk veranda där man ser ut över bergen och havet.
November, 2017.
Stockholm.
En tisdag hamnar jag på akuten.
Jag har de senaste året haft en slags blåskattarsinfektioner som kommit och gått, vissa nätter har det varit hemskt, men alltid löst sig till morgonen. Den här gången gjorde det inte det, tvärstopp i röret. Inte en droppe och jag ringde min urolog och fick komma upp direkt till SÖS. Jag hade nästan en liter piss i blåsan och det var ganska jobbigt. Fick provpissa, gick inte och de satte in en kateter. Det kändes inte men känslan då pisset rann ut var fantastisk, vilken lättnad. Jag gick hem, skulle gå med kateter en vecka och sedan får vi se. När jag skriver det här så kan jag ju se att jag borde ha gått till doktorn tidigare. Tänk om det skett på Naxos. Jag hade ju en sådan här känning samma dag som jag skulle flyga hem en gång. Tänk bara känslan att sitta på ett flyg och inte kunna pissa, en mardröm.
Dagen efter kändes det som om jag åkt igenom en torktumlare, helt slut och sov mest hela dagen, men jag pissade i påsen. Doktorn ringde och sa att det var inga bakterier i pissprovet och så slog det mig att det har jag ju hört förr med mina blåskatarrer. De har aldrig hittat något i mina prover någonsin och hur många har jag inte gjort som yngre, massor. Skit alltså, det är som om jag är felkonstruerad på något vis, att urinröret blir infekterat och trångt,,,suck,,men så var det med det.
Dagarna går, inne på tredje dagen med kateter och det börjar kännas bättre. Jag sover i en egen säng, lämnar min fru och sover i arbetsrummet. Det är skönt att hon finns men jag har alltid velat vara ensam då det är jobbigt.
Det som slår en då kroppen sviker är att man söker finna en annan form för arbetet, skriva går bra men plåta sämre eftersom fotografi är så fysiskt. Jag skriver, sorterar bilder och sa till och med Bea på Galleri Axel att jag gärna ställer ut hos henne. Hon hade frågat mig och jag var då tveksam men nu bestämde jag mig för att köra hos henne.
13 november. 2017.
Det är måndag den och idag ska jag gå upp på sjukan och ta bort katetern, hoppas jag i alla fall. Det känns lite nervöst, tänk om jag inte kan pissa, men det känns som om det ska fungera. Min vän DrP tyckte jag skulle skaffa egna katetrar om det sker samma sak på Naxos, då kan jag själv öppna och släppa ut pisset. Det är en enkel grej, ett tunt rör man för in i urinröret, många män som gör det själv utan problem och det skulle vara en slags trygghet. Då kan man i alla fall fixa det akuta.
Så går tankarna, jag har desutom varit förkyld hela veckan jag gått med katetern så man har inte varit världens bästa lirare, varken mot sig själv eller mot andra, isolerat mig ganska mycket. Jag är som en katt, då jag känner mig kass vill jag vara ifred. Jag har ju Skopan, vår katt hemma, ett bra sällskap, låter ju helt knäppt då jag säger det, men så är det. Hon är ett bra sällskap.
Jag går till doktorn på en måndag, har haft min kateter sedan tisdag eftermiddag, nästan en vecka alltså. Jag har svårt för att pissa, det har jag, inget snack om den saken och jag beslutar mig tillsammans med sköterskan att lära mig hur jag själv använder en kateter. Jag testar och efter ett tag så går det bra, hittar en modell som passar mig. Redan innan jag åkte upp till SÖS så kollade jag igenom vad det fanns för alternativ för mig och det här verkade vara något som fungerade och som kunde få mig att känna mig trygg. Lite blod i början men det kändes som om det skulle funka bra och jag åkte hem och kände mig lycklig men lika förbannat så krånglade det då jag kom hem, sved och hade sig, men jag får vara tålmodig, stå ut och få slut på det här jävla svidandet och lusten att pissa hela tiden.
Min doktor ringde och snacka. Det ser väl ut så här. Om jag inte får ordning på pisseriet så börjar jag känna för att operera mig, för att bli av med cancern och kanske få ordning på pisseriet. Vi ska göra en magnetröntgen först och sedan ska jag gå upp till henne. Jag misstänker att jag vet hur jag gör före lucia och kanske blir opererad i februari och i form till mars, det vore ju perfekt med tanke på Naxos osv, får väl skippa en del skidåkning.
11 december 2017
Idag ringde min urolog. Vi bestämde att nu ska jag opereras. Varför? Jag hade för stor prostata, en hyvling hade inte funkat riktigt bra och ända hade jag då haft cancern kvar. Jag ställdes inför två alternativ.
Om jag opererade behövde jag inte bry mig om cancern mer, däremot blir det till att se vad ståndet blir eftersom det skulle bli problem med att spara de sk nervtrådarna som sköter potensen. Och sedan också det här med att man kan läcka lite.
Jag opererar, i januari, blir perfekt för då kan jag komma i form till mitten av februari och jag har den goda våren med alla fina aktiviteter kvar framför mig.
Är jag orolig? Klart man är lite nervös men nu är beslutet taget. Då är det bara att gå dit och göra klart det hela. No more discussion.
Om jag ser tillbaka på de fyra år som gått sedan jag gjorde biopsin så tycker jag att jag gjort rätt. Cancern ligger kvar i prostatan, pisseriet har långsamt blivit sämre och senaste året har det knölat till sig rejält. I och för sig vissa veckor bra, men plötsligt en vecka med skitrögt pissande och en ständig känsla av blåskattar och till slut tvärstopp och det är prostatan som växt sig så stor så den lutar in i urinblåsan. Min relation till sjukvården, SÖS, har varit superb, fantastisk vård, underbara människor, som kompisar. Inget av det jag trodde förr, typ sätta in kateter osv har varit något att oroa sig för. Det enda som kändes var biopsin, de sista tre betten kändes jävligt rejält, resten har varit peace of cake. Jag har lärt mig mycket på den här resan, tex att jag är inte speciellt rädd för att dö, att känslan av att bära en dödlig sjukdom inom sig höjer livsvärdet, man får lust på livet.
Jag kom till slut till vägs ände. Hade jag kunnat pissat lättare hade jag kunnat vänta ett tag til med operation men cancern blir långsamt större i prostatan så nu är det dags att ta bort den.
Januari 2018.
Jag tror det blir en fin vår, operation, utställning i början av mars och sedan iväg till Naxos.
Träffade stjärnkirurgen Viklund. Han hade några korta besked. Prostatacancern var okej, det var ingen brådska med den. Däremot var prostatan för stor för att hyvla och han trodde att om jag väntade skulle jag få pisstop igen, så vi var överens om att operera så fort som möjligt.
Det gick bra men jag kände hur jag allt mer började bli nervös. De två sista dagarna var inte så roliga, mådde riktigt dåligt, var ute och gick för att skaka av mig oron.
Jag fick vänta i tio dagar innan det blev operation. Jag hade operationstid redan 0615 på morgonen. Det kändes som att åka till Arlanda.
På vägen ut till Karolinska satt jag i taxin och försökte sammanfatta de här åren innan jag skulle opereras.
Den viktigaste känslan var att jag gjort rätt som avvaktat. Även om det ofta känts oroligt så har det ändå varit en livsförhöjare att ha den här tumören. Att ha den stora prostatan har däremot inte varit roligt, den har alltid irriterat, bara varit negativ, dock har den ju varit överkomlig, men visst har detta eviga pissande och oron för att måsta ha en toalett i närheten påverkat mitt liv, men just tumören, ordet cancer, har faktiskt varit livsförhöjande i så måtto att jag förstått att livet är skört och att det gäller att ta tillvara på det.
Det var väl ungefär vad jag kom fram till innan jag klev ur taxin och gick in på Karolinska.
Min fru var med mig. Hon pussade mig hej och gick till jobbet medan jag förbereddes för operationen. Jag var givetvis nervös men lugn också. Det är ju så då man står med ryggen mot väggen, finns bara en sak att göra, dvs så gott man kan.
Jag kom in i operationssalen, vilket team som skulle operera mig, kändes som minst tio personer. Det gick snabbt och sedan var jag i sömn och opererades. Operationen gick bra och några timmar senare vaknade jag upp på uppvaket, mitt blodtryck var lite högt och jag förbannade mina nerver som alltid driver trycket. Någon timme senare var jag uppe på rummet, sov ganska skönt och vaknade på morgonen utan värk, trodde jag tills jag vred mig åt andra hållet i sängen. Kändes som revbenen var av, riktigt högg till så jag passade mig verkligen för att vrida mig åt höger. Efter en frukost, lite vandring i korriodoren, så blev jag utskriven för att åka hem
Första veckan hemma var okej, lite ont, lite stel, lite obekväm. Men, trots allt, inget större problem, förutom att magen kändes helt förstoppad och att jag rörde mig lite kantigt. Gick dock lite korta promenader och efter en vecka började jag få fart på kroppen.
På tisdagen, sjätte dagen efter operationen lyckades jag skita. Det var som att föda ett barn, inte trycka, inte trycka, men lika förbannat så började jag blöda i urinen och fick lite feber, Kändes deppigt, men J ringde och tröstade mig från Paris, sa att det var standardläge.
Dagarna går, 12 dagar efter operation och ingen feber och inget blod mer än då jag ska skita. Om två dagar röntgen och koll av prostatan och jag måste säga att jag är överraskad över hur bra det gått.
Det blev ett bakslag. Efter 14 dagars rehab åkte jag den värsta vinterdagen till Karolinska för att ta bort min kateter. Först röntgen där en grekisk kille röntgade mig. Det visade sig att jag inte läkt ihop, något jag misstänkt själv så det var ingen toköverraskning att jag ska gå med katetern 14 dagar till. Det är så att säga överkomligt. Den plågar mig inte så mycket och jag är också inom ramen för min tidsram. Den 15 mars ska jag tillbaka och dra katetern, samma dag som vi på kvällen ska hänga min utställning. Kan bli lite trixigt om det krånglar och ska jag ha blöja på vernissagen dagen efter? Små, enkla vardagsnära problem.
Jag var liksom i stiltje, väntande. Jag kunde arbeta och jag gjorde det. Jag promenerade och jag gjorde det. Jag sov och, fikade och levde på, men jag kände mig lika förbannat snärjd och det har med att jag hela tiden hade något att passa. Någon läkartid, någon röntgen, någon vårdcentral. Det var ett jävla skit. Jag som levt ett helt liv utan att någonsin anpassa mig efter något. Ibland kunde jag få jobb, typ hålla en kurs en kväll i veckan. Tackade alltid nej eftersom jag ansåg att det hindrade mig i allt annat. Jag vill inte ha några fasta tider, inte ha några besökstider. Jag vill ha en almanacka som är helt ren, utan måsten.
15 mars trodde jag att jag skulle dra katetern. Det sket sig. Jag hade ännu inte läkt ihop, men samma kväll hängde vi min utställning på Il caffe och dagen efter, fredag den 16 mars, hade jag vernissage. Den 29 mars ska jag tillbaka och testa om jag kan dra ut katetern, men allt känns bra. Jag har starka sexkänslor i kuken och den vill ha sex fastän jag har en kateter i den. Jag får vänta tills den 1 april, då jag förhoppninsvis fått ut katetern. Det slår mig också att den 1 april för tre år sedan körde jag min Volvo ner till huset på Naxos. Då hade de blå blommorna börjat blomma i vår trädgård och längs muren vid verandan till Gula huset.
Jag längtar till Naxos och det känns som om mitt liv är på väg in i en ny fin fas.
21 mars 2018
Jag mår bra. Jag går och fikar med en polare, snart ska jag väl dra ut katetern, den 29 mars och det känns som om allt är klart.
Då ringer telefonen. Det är min urolog på SÖS. Dom har upptäkt något som liknar en tumör på njuren och beskedet är lika klart det. Jag ska opereras och det ganska snabbt.
För första gången sedan jag fick beskedet om prostatacancern så gråter jag. Jag blir så satans ledsen. Jag vet att man kan leva utan en njure och att det är goda prognoser om man har tumören inom njuren och det upptäcks snabbt. Nio av tio opererade lever efter fem år.
Men ändå, det kostar på. När jag trodde jag var i mål, ska jag börja om igen. Jag är faktiskt inte rädd för att opereras, jag tar det med ro, jag vet inte vad jag är rädd för, men inser att nu går en månad till med rehab och skit. Jag gråter, det får jag fan göra. Min fru kommer hem och tröstar mig och på natten sover jag gott och vaknar med en tanke på att nu är det bara att kämpa. Jag ska fixa det här också.
Jag googlar lite lätt, inser att precis som med prostatan finns det två lägen. Inom och utanför njuren. Tumör inom, bra prognos. Utanför, betydligt jobbigare. Jag bestämmer mig för att tro på hoppet. Bestämmer mig för att vara på Naxos i början av juni i stället för början av april. Jag inser också att om jag inte hade gått in för operation av prostatan i januari så hade man inte heller upptäckt tumören på njuren och jag kanske varit en död man om något år. Jag har haft tur, helt enkelt.
Lördag, en promenad och det blir ett jävla väder plötsligt, går till Il Caffe, min utställning ser bra ut och jag får gratis fika...sedan går jag hem, funderar på att göra något vackert med mina bilder, något intimt, dra sig tillbaka på ngt vis. Det är en lite svår dag idag, ledsnaden ligger och tickar, trodde jag var klar men ack nej, ser framåt, mot att det ska vara över, dvs den femte, dagen efter op,då är det bara att köra på och rehabba,,,men just idag, tycker jag det går lite trögt, kan inte skita heller, på femte dagen utan att skita,, det löser sig idag eller i morgon, men mitt humör är inte på topp.. det är väl så här då man blir sjuk länge, man liksom slits ner mentalt...jag ska ju bli bra strax men tiden före operation är alltid den mest jobbiga mentalt, annars är jag ytterst optimistisk,,i sommar tänker jag inte mer på det här jag blir brun och fin och mina ärr försvinner i solbrännan.
Jag går ut och köper en kebab. Grabbarna som jobbar på kebaben hälsar glattt. ”Länge sedan, hur är läget”?
Jag svarar som jag ska, varför lägga min sorg hos dom. Jag sitter och käkar samtidigt som jag ser ut över gatan, tänker på vilket fenomenalt liv jag haft. Alltid gjort vad jag velat, blivit omtyckt, två fina barn och en underbar fru. Och ändå känner jag sorg och ledsnad. Det är som om jag behöver sjunka, känna mig ledsen, bli ren i botten av mig själv.
Jag känner igen det från prostataoperationen. Trots att jag visste att jag måste, precis som nu, så var det tungt innan. Efteråt var det bara att komma i form, en baggis. Nu är det lika tungt före, en slags mental process, där jag inser att jag måste, att det är bra för mig och sedan kommer en dag då det är över, då det bara gäller att komma i form.
Det är så det är, men det är en process. Jag är inte rädd för operationen, den är ingenting, utan för dagarna fram dit, den här processen som handlar så mycket om vad som sker sedan. För mig handlar det om allt jag ska lösa. Jag går igenom min ekonomi och ser att den är grön till 2022. Jag kollar lånen på husen på Naxos, ser att vi klarar det till 2022 utan att något sker. Jag försäkrar mig om saker och ting. Jag försäkrar mig om att livet ska fungera utan mig, även om jag givetvis inte kommer att försvinna inom de närmaste fem åren, men lika förbannat vill jag försäkra mig om saker och ting.
Jag kände lite så här med prostatan, men det är värre den här gången, troligtvis för att det är andra gången. Hur reagerar jag om det blir en tredje gång, då blir man nersliten mentalt. Inget snack om saken. Det viktiga är att fatta att man ska leva i uppförsbacken och i nerförsbacken. Det är samma hela tiden, men uppförsbacken är fan så mycket jobbigare.
Det är en tisdag och jag har återigen varit på Karolinska och testat om jag läcker i urinblåsan. Det gjorde jag, lite, lite, men tillräckligt för att jag ska ha kvar katetern ett tag till. De här undersökningarna är småjobbiga. De sprutar in kontrastvätska i blåsan och man blir rejält pissnödig och det är ganska påfrestande innan man är klar. Nu har jag gjort det tre gånger och det blir en fjärde gång.
Jag vandrar verkligen i dödskuggans dal just nu. Först cystan på njuren som ska tas bort om en vecka, dvs njuren ska tas bort och med den cystan. Sedan i morgon ska jag ta Psaprov, för att se om prostataoperationen klaffat och plockat bort alla cancerbitar i prostatan, sedan samma dag, en timme senare blir det lungröntgen och det oroar mig mest. Att det ligger något skit i lungan också, då blir jag orolig på allvar. Nu känner jag som så att njuren är okej, bort med den, prostatan ska vara klar, skönt, men blir det något med lungorna, vad gör jag då?
Tungt, onekligen tungt. Man tänker en och annan tanke, faktiskt. Det är ingen lätt match, men samtidigt är jag världens mest optimistiska människa. Jag planerar för Naxos i slutet av maj och jag ser fram emot sommaren och hösten och allt fint jag ska göra.
En annan sak jag funderar på: Hur fan klarar folk av sådant här som inte är lika vana som mig att rådda allting, fixa, snacka för sig, se till att saker och ting händer? Jag har ju min fina fru också som kan backa upp mig i skarpt läge.Jag har en bra status så att säga för att vara sjuk, men visst sviktar man ibland. Man tar råslut plötsligt och vet varken ut eller in, men en natts sömn fixar det mesta för mig. Jag vaknar alltid med hopp och lust i kroppen. Låt det fortsätta så.
Jag var och tog mitt Psa, sedan upp på SÖS och lungorna. Det gick fort men jag har sällan varit så förtvivlat nervös som nu. Jag får ju svar i morgon. När jag kommer hem haltar katten på ena bakbenet. Ska den fan bli sjuk också. Nej, efter ett tag går den som vanligt. Skönt.
På skärtorsdagen går jag upp til SÖS, min fru följer med mig. Igår röntgade jag lungorna, cancer från njurarna metastasar sig gärna i lungan och därfifrån är det mycket svårt läge. Ja, det är nästan kört om man säger så. Hela natten har jag tänkt på det. Att det kanske är kört, att jag kanske bara får något år till med min älskade. Jag har aldrig varit räddare i mitt liv. Jag vill bara skrika av skräck då vi går till SÖS.
Vi möts av en varm kvinna som skriver ner mina uppgifter, sedan får jag träffa de två kvinnliga doktorerna, två helt ljuvliga människor som öppnar med att säga: Vi har just kollat på dina fantastiska lungor, ditt hjärta och EKG var perfekt och dina njurvärden är kanonbra.
Jag gjorde high five och min fru grät en skvätt. Jag har aldrig blivit lyckligare i mitt liv. Det kände som jag föddes på nytt. Vad det gällde njuren så skulle den opereras bort, cystan för stor, men man vet inte om den har cancerceller eller ej. Jag börjar själv allt mer tvivla på det. Och jag känner inte ett skit skräck för att operera mig. Det är bara att göra. Jag har helt enkelt överlevt, jag får leva med min fru ett bra tag till med lite tur och jag tror aldrig jag varit lyckligare än då vi tillsammans vandrade ut genom SÖS entré, till livet, solen och kärleken.
Efterord:
Det viktigaste av allt är att se det som är bra. Det mesta är bra, kroppen läker ihop, jag kommer i form, jag har arbetat, kärleken har blomstrat.
Det har varit ett pris att betala, oro, sorg, smärta, men lika mycket eller mer, har kommit upp på andra sidan. En slags styrka inför livets mäktighet, skörhet och den tacksamhet som man bör odla för att man får finnas och existera med sina kära.
Trevlig vår,
micke b, april 2018
Det viktigaste av allt är att se det som är bra. Det mesta är bra, kroppen läker ihop, jag kommer i form, jag har arbetat, kärleken har blomstrat.
Det har varit ett pris att betala, oro, sorg, smärta, men lika mycket eller mer, har kommit upp på andra sidan. En slags styrka inför livets mäktighet, skörhet och den tacksamhet som man bör odla för att man får finnas och existera med sina kära.
Trevlig vår,
micke b, april 2018
